Som filmpedagog har jag upptäckt att undervisning i filmmusik och musikvideor skapar stort intresse hos eleverna. Musik är idag mer tillgänglig än någonsin, men kan dagens unga, de musikaliska toppkonsumenterna, i högre grad än tidigare generationer förstå den musik de lyssnar till?

Musik till film, TV och datorspel har ett språk som många av oss förstår men inte kan tala. I dagens populärkulturella TV-program och filmer används musik i stor utsträckning; i de stora Hollywoodproduktionerna spelas ofta musik under 90% av filmen och lika många arbetar med ljud som med bild! Musiken hjälper oss i hög grad att leva oss in i handlingen. Vissa genrer är nästan otänkbara utan musik; skräckfilmer utan ljud är sällan skrämmande, actionfilmer utan musik uppfattas sällan som actionfyllda och romantiska filmer eller dramer känns rätt känslokalla och oengagerade utan musikens hjälp.

Själv har jag valt att utgå ifrån en av mina egna lärares definitioner av filmmusik i min undervisning. De funktioner för filmmusik som jag går igenom är Philip Taggs sammanfattning av den polska musikvetaren Zofia Lissa och hennes Ästhetik der Filmmusik (1959: 115-256). De funktioner som Lissa tar upp har Tagg gjort om och anpassat för att göra dem mer lättillgängliga. Jag har i min tur översatt dessa till svenska, ändrat i många av exemplen, hittat modernare referenser och försökt skriva om det med ett populärvetenskapligt språkbruk som alla förstår. Philip Taggs originaltext på engelska finner ni här.

Tanken med detta material är att läsaren ska få ett analytiskt förhållningssätt till musik i film. Skriften syftar i huvudsak till att förklara filmmusikens funktioner men idéerna kan även appliceras på TV-musik eller datorspelsmusik. Min förhoppning är att läsaren ska lära sig lite om filmmusikens funktioner men även inspireras till att själv använda sig av musik i sitt eget berättande.