Edwin och Farah visar stolt upp sin spökskrift. Det massiva textblocket är nedtecknat på dator och till synes helt utan meningsinnehåll: ett antal f och h som avlöser varandra, ett ooir, ett trettiotal j i en lång rad. Inga mellanslag, stora bokstäver eller skiljetecken; skriften ser ut att ha tillkommit efter en rad slumpmässiga knapptryckningar på tangentbordet. Lite längre ner på samma papper finns däremot ett fullt förståeligt stycke kortprosa att läsa. ”Hunden och apan gick till kungen” är en transkribering som Edwins och Farahs lärare Annika Forsvall gjort.

– Vi kunde inte skriva när vi höll på med det här. Och inte läsa. Men vi pratade när vi skrev sagan. Vi sa vad vi skrev, berättar Farah om processen.
Farah och Edwin går i första klass på Mariebergsskolan i Umeå. Inspirationen till ”Hunden och apan…” har de fått från teckningar på sina favoritgosedjur, som nu också illustrerar den färdiga sagan, fasttejpade längst upp på det högsmala pappret.
– Våra gosedjur hjälpte oss att komma på berättelsen. Och vår fantasi, säger Farah.
– Min hjärna hjälpte till också, fyller Edwin i.
Annika Forsvall låter numera sina elever börja skriva direkt när de kommer i ettan, trots att många av dem egentligen inte kan. Spöktextandet, och det samtidiga verbala berättandet – vilket hon alltså transkriberar – får eleverna att trots allt känna sig som riktiga skribenter.
Annika menar att metoden ofta har ett stort inflytande på självförtroendet. Farah, till exempel, höjde armarna i vädret och dansade iväg genom korridoren när hon var färdig med sin första saga. Hon var jätteglad och ropade: ”Vi är precis som författare, Annika. Som författare!” Känslan av att ha skrivit något som bevisligen hade en betydelse för andra var jättestark för henne.

Helheten först
Annika har, tillsammans med arbetslaget, nyligen förändrat sin läs- och skrivpedagogik från grunden. I det nya arbetssättet utgår hon alltid från innehållet, och låter detta utgöra drivkraft för textarbetet.
–Det måste finnas en anledning för eleverna att lära sig läsa och skriva, en motivation. Börjar man med innehållet blir det alltihop mer spännande och lustfyllt, säger hon.
Tidigare har Annika inlett lärprocessen i en helt annan ände, med bokstävernas form. Eleverna har fått träna välskrivande för hand – bokstav för bokstav – och varit tvungna att komma en bra bit på väg med detta innan de kunnat formulera meningar, och skriva i ett sammanhang. Det har varit monotont, motoriskt krävande och en segdragen process för många.
– Min upplevelse har varit att glädjen och lusten ofta fastnat direkt i pennan för att det blivit så mödosamt. Jag har haft riktigt duktiga elever som inte kommit igång med sitt skrivande på allvar förrän i fyran, men då visat sig vara riktiga författare. Jag tror att det hade funnits inom dem hela tiden, säger Annika.
Numera behöver hennes elever inte börja med bokstavsformandet förrän under höstterminen i tvåan. Detta har enligt Annika halverat den tid klassen måste ägna åt den delen av lärprocessen. Barnen utvecklas i ett helt annat tempo när de förstått varför de behöver kunna skriva, och vad texten kan användas till.
– Vi börjar med sammanhanget och helheten istället för med dess delar. Utgår man från delarna är det svårare att se betydelsen av skrivandet, säger Annika.
Naturligtvis arbetar Annika ändå med bokstäver på olika sätt, även i ettan. Det är bara det fysiska formandet av dem som hon inte lägger någon större vikt vid. Istället får eleverna formulera fullständiga meningar, med en bokstav i taget i fokus: ”Hajen Hilding hajar i havet”,”Delfinen David dansar dåligt”, ”Bajset luktar bajsigt”. Eleverna får också spåna fram egna ordböcker. Isak visar upp en sida i sin där han skrivit ner orden irriterad, ilsken, iller, is och ingenting.
– Först brukar jag hitta på helt egna ord. Jag blandar ihop bokstäver med kanske T i början. Sen försöker jag hitta riktiga ord som liknar de jag hittat på, förklarar Isak sitt lite aviga tillvägagångssätt.

Datorn banar väg
I den nya läs- och skrivpedagogiken på Mariebergsskolan fyller datorn en central funktion. Via tangentbordet kan eleverna på ett enkelt sätt använda bokstäver, och bilda ord, som ser likadana ut oberoende var de befinner sig i den motoriska utvecklingen.

– Att vi börjat använda datorn i skrivprocessen har lett till många nya och inspirerande tankar. Med den kan alla få känna sig duktiga, vilket jag tror är den viktigaste nyckeln till framgång. Alla elever ska, på ett tidigt stadium, kunna betrakta sig själva som både läsare och skrivare, säger Annika.
Pernilla och Isak är datorkompisar. Under schemapunkten Verkstäder jobbar de tillsammans – idag med att göra färdigt sitt häfte ”Bondgården 2008”. Häftet är sedan tidigare fyllt med teckningar på grisar, får och getter, och vid sidan av dem, datorskrivna texter i vilka varje elevpar fått välja var sitt djur att presentera fakta om. Som avslutning skriver Pernilla och Isak nu en påhittad berättelse om bondgårdens fyrfota invånare. Den handlar om fölet Star, vars mamma blivit bortrövad från stallet.
– Star ska ge sig ut i världen och leta efter sin mamma. Vi har först tänkt ut historien och sedan ritat en bild. Nu ska vi börja på texten, säger Pernilla.
I produktionen av ”Bondgården 2008” sker ritandet och skrivandet parallellt. Bilden inspirerar det skriftliga berättandet, och texten föder idéer till nya bilder. Vissa grupper sitter idag vid datorerna, medan andra böjer sig över ritpappren och låter kritorna tala sitt färgglada språk.
– Jag vet. De som vi först trodde var elaka kanske ska visa sig vara snälla till slut? säger Isak.
– Ja, det kanske inte alls är de som är skyldiga. Det vore oväntat, håller Pernilla med.
– När vi sitter så här kommer vi på nya saker hela tiden. Vi använder vår fantasi och samarbetar väldigt mycket, berättar Isak efter en stund. Han avslöjar att det varit Pernillas idé att berättelsen ska handla om hästar.
– Ja, jag kanske ska bli författare. Jag gillar väldigt att skriva. Mest om hästar, säger hon.
Det är dock inte i alla grupper som man har lika lätt att komma överens. Vid en dator sitter två elever som har vitt skilda visioner av sin text. Den ena vill skildra en blivande kaninmammas funderingar inför familjebildandet, den andre är ute efter att berätta något med ”mer aaaaction”. Det behövs inte särskilt mycket genusmedvetande för att se ett problematiskt mönster här, men Annika låter ofta sina elever arbeta i par, en tjej och en kille. Hon vill få till så dynamiska samtal som möjligt. Att barnen får jobba så tillsammans med sin språkutveckling ser hon som sitt arbetssätts kanske mest centrala tanke.
– De måste hela tiden bestämma tillsammans, och båda var lika delaktiga. Att kunna samarbeta är en färdighet som i sig är oerhört viktig att ha med sig, men det skyndar också på utvecklingen av läsandet och skrivandet. Dialogen är väldigt viktig för språkträningen, säger Annika.
Barn lär sig ofta skriva innan de lär sig läsa. Första steget är sedan ofta pseudoläsandet, då de börjar känna igen ordbilder på till exempel skyltar. Efter hand kommer ljudandet och till slut den ortografiska läsningen, när det sker en mer direkt abstraktion av ordets innebörd i hjärnan. Annika lägger stor vikt vid att man som pedagog har en teoretisk förståelse för barnens utvecklingsgång. Och kanske framför allt en acceptans av den. Det är en helt naturlig process som de flesta människor går igenom, fast vid olika tidpunkter i livet.
– Med det här friare arbetssättet kan alla börja där de befinner sig när de kommer hit. De kan utan problem jobba vidare helt utifrån sin egen nivå, säger Annika.

Rita, berätta och samtala
Eleverna i ettan på Mariebergsskolan har tills idag haft i läxa att lära sig en kort ramsa utantill: ”På zoo i solen under granen kysser zebran babianen”. Nu upprepar de ramsan gång på gång, först i grupp, sen var för sig inför klasskompisarna. Proceduren syftar i första hand till att ge eleverna en chans att visa att de gjort sin hemuppgift, men fyller också en annan funktion.
- Det är för att vi ska träna vårt minne, svarar en av eleverna, på frågan om varför Annika vill att de ska ta om samma vers så många gånger.
Läxan har också inneburit att barnen fått rita var sin bild, och fantisera ihop en kort historia med ramsan som inspirationskälla. Nu ska berättelserna framföras live. Ramsans tema har knoppat ut i mängder av olika kärleksmöten i zoo-miljö. Det är på det hela taget ett väldigt pusskalas. I en berättelse är det ett excentriskt skämt från zebran om varför den ”ser så bra” som går hem. Han får en kyss. I en annan går relationen först åt pipan, men sedan hamnar de båda huvudpersonerna mitt i en rea på Alla hjärtans dag-kort, och blir genast kära igen. Berättelserna är inte nerskrivna i sin helhet: eleverna framför dem improviserat med teckningarna som stöd. Elin berättar att hon alltid utgår från bilden:
– Medan jag ritar hemma fantiserar jag om vad jag ska berätta för nånting. Jag har det i huvudet. Ibland skriver jag ner lite, men ofta tar jag bara med mig minnet till skolan. Ibland kommer jag inte ihåg och då tittar jag på bilden och hittar på lite i stunden.

De flesta eleverna låter också sina ögon vila på teckningen under hela sin berättarstund. Först efteråt tittar de på klassen och visar upp den teckning de målat.
– Vänta, jag vill se bilden mer, ropar en kille när den yviga babianen svingas förbi alltför hastigt.
Text och bild är tätt sammankopplade i Annikas pedagogik. Bilderna fungerar som inspiration för skrivandet och fantasin, och som ”klädnypa för minnet”. Tecknandet är således också en given del av de flesta av hennes läs- och skrivövningar.
– Att rita fyller även funktionen att barnen får träna sin finmotorik. Det momentet försvinner ju annars delvis i ettan, när man tar bort bokstavsformandet. Att skapa bilder är ett mycket mer lustfyllt sätt att träna motoriken än att skapa bokstäver, säger Annika.

Självförtroende och trygghet
Självförtroendet att stå inför varandra och prata har eleverna fått öva upp under hela det första året i Annikas klass. På morgonen har de bland annat ofta en så kallad På-hjärtat-stund, när alla får berätta fritt för klassen om något de varit med om under dagen innan.
– Barnen ska både våga och vilja stå inför gruppen. Detta är ett enkelt men bra sätt att börja. De får träna många färdigheter: att kunna berätta och formulera sig för andra, att lyssna, att vänta på sin tur, säger Annika.
Dagens anekdotskörd är dramatisk i all sin enkelhet: någon har hittat en fågelunge som trillat ur sitt bo, någon annan fått skäll för att han hängt i en basketkorg.
– Igår var jag på min storasysters födelsedagskalas. Då åt jag två tårtbitar, två kakor och en bulle. Och när jag kom hem var jag fortfarande hungrig! berättar en kille med eftertryck och förvåning.
Annika kommenterar inte mycket, men visar tydligt med sitt kroppsspråk att hon verkligen lyssnar på eleverna. Genom att hela tiden vara vänd mot, och titta på, den som pratar försöker hon också få alla andras fokus riktat dit.
– Om jag skulle kommentera en massa i det här forumet skulle de inte orka hålla uppe tråden. De är så rastlösa. Men det är viktigt att ändå ge mycket respons med kroppen, att de känner att jag, och alla andra, visar respekt för det de har att berätta, säger Annika.
Att barnen är trygga med varandra menar hon är en förutsättning för det arbetssätt hon valt. Det måste vara naturligt och ofarligt att prata med, och berätta saker för varandra. Att Annika arbetat mycket för att skapa en sådan stämning är tydligt.
– I första början var det lite pirrigt, men inte nu längre, säger till exempel Elin om att prata inför klassen.

Variation och struktur
Den ständiga variationen, och uppdelningen i kreativa smågrupper, är en arbetsmetod som kräver en hel del engagemang från pedagogens sida. Detta är inte heller något som Annika försöker sticka under stol med. Hon menar dock att lösningen, kanske ännu mer än tidigare, bygger på struktur. 
– När man börjar med det här får man ägna mycket tid åt organisation och åt att hitta ett upplägg som fungerar. Det behövs många fasta ramar, inte minst runt varje arbetsuppgift. Man måste också se arbetet som en process – resultatet kommer inte på en gång. Men våga prova det här arbetssättet, det ger så mycket i slutändan!

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se
 

Fil dr Carin Jonsson arbetar som  lärarutbildare och forskare vid Umeå universitet. (http://www.svshv.umu.se/personal/jonsson_carin.html) År 2006 disputerade hon på avhandlingen Läsningens och skrivandets bilder - en analys av villkor och möjligheter för barns läs- och skrivutveckling. Avhandlingen finns som pdf - fil på: www.skolporten.se
E-post: Carin.Jonsson@educ.umu.se  

Artikeln ”Skriva och läsa – hur lär man sig det? Går det att skriva sig till läsning?” bygger på ett besök i en skolklass där barn i årskurs 1 berättar om hur de uppfattar sig själva som skribenter, datoranvändare, bildmakare, berättare och samtalskamrater. Läraren Annika Forsvall, Mariebergsskolan Umeå, ger oss samtidigt sitt lärarperspektiv på hur hon tänker kring lärande och undervisning i samband med barnens skriftspråktillägnande.

Artikeln innehåller länk till journalisten Nils Sundbergs populärvetenskapliga artikel ”Barn skriver sig till läsning ”. Nils svarar även för inlagda foton.  Jag som har skrivit artikeln heter Carin Jonsson och är fil dr och lektor vid lärarutbildningen, Umeå universitet. År 2006 disputerade jag på avhandlingen ”Läsningens och skrivandets bilder – en analys av villkor och möjligheter för barns läs- och skrivutveckling” (finns även i pdf-format).

Förslag på frågor som du som läsare har att fundera över och ta ställning till med hänvisning till innehållet i artikeln:

• Hur tänker Du kring ditt eget arbete vad gäller att tillvarata den enskilda elevens bakgrunder,
  erfarenheter och kunskaper i samband med språkliga och skriftspråkliga aktiviteter?
• Hur ser Du på relationen mellan barns skrivande och läsutveckling?
• Finns det något i materialet som du särskilt vill ta med dig och utveckla vidare i den egen
  undervisningspraktik?

Med önskan om en intresseväckande och närande läsning

Fil.dr Carin Jonsson 

Fördjupningstexter från Carin Jonsson

• Skriva och läsa – hur lär man sig det? Går det att skriva sig till läsning?.pdf