Filmmusik har funnits nästan lika länge som film. I början, under stumfilmens tid, sägs musiken ha fyllt en rent praktisk funktion. Projektorn lät så mycket att det var bra att ha något som överröstade den och samtidigt tillförde berättelsen något. Men redan under denna tid, för ungefär hundra år sedan, lades grunderna, de musikaliska konventioner, som gäller för mycket av dagens filmmusik.

Ofta använde man sig av redan befintlig musik; många actionscener har ackompanjerats av William Tell Overture, av Rossini. Till romantiska scener användes företrädesvis Tchaikovskys Pathetitique Symphony eller Isoldes kärlekssång ur Wagners opera Tristan och Isolde. 1908 kom det som sägs vara den första specialskrivna filmusiken. Den skrevs av den franske kompositören Camille Saint-Saens till filmen L'Assassinat du duc de Guise. Under stumfilmstiden skrevs även en del andra verk speciellt till filmer men oftast satsade man på manusböcker, det vill säga notböcker med musikstycken till olika passager i film, exempelvis stämningar, öppningar och slut. Musiken var alltså inte skriven för en speciell film utan för en speciell typ av scen eller övergång, och användes till många olika filmer.

När stumfilmseran tog slut fortsatte man i hög grad som tidigare att använda sig av befintlig orkestermusik till film. Allt detta skulle dock ändras då Max Steiner specialkomponerade delar av musiken till filmen Symphony of six million. Ännu större blev effekten då Steiner fick göra all musik till filmen King Kong (1933). Den klassiskt skolade österrikaren Steiner hämtade sin inspiration från operans musikaliska språk och tillämpade operans användning av teman och ledmotiv, där karaktärer, situationer eller platser har en melodi som återkommer då det handlar om dem. I mångt mycket är det fortfarande på Steiners och operans tradition som dagens filmmusik vilar.

Sedan King Kong har det skett små men viktiga förändringar i filmmusiken. Mycket av den musik vi hör idag, liksom då, är rent symfonisk, men det finns gott om undantag och blandningar. En tidig stilbildare, Miklos Rosza, använde sig exempelvis av en theremin, ett elektroniskt instrument, i filmen Spellbound för att beskriva hjältens galenskap i ljud. Detta banade väg för den elektroniska musiken i film. Effekterna hör vi än idag, främst inom Science fiction- och skräckfilmsgenrerna, som ofta använder sig av musik med moderna ljudinslag som stämningsskapare.

Så småningom infann sig populärmusiken i filmens värld, både som vokal- och instrumentalmusik. Inte minst instrumental jazz fick ett uppsving, tack vare Elmer Bernsteins musik till The man with the Golden Arm. På samma sätt återfinns modern populärmusik såsom house, hip hop och techno i en mängd nutida filmer.

Idag är vi vana vid att populärmusik säljer filmer. På 50-talet började denna trend med Do not forsake my, oh, my Darling från Sheriffen (High Noon) som sålde över en miljon singlar. Men det var på 60-talet som soundtrack-skivor bestående av poplåtar verkligen fick sitt genombrott, mycket tack vare The New Hollywood. Mike Nichols lät popartisterna Simon och Garfunkel göra musiken till hans film Mandomsprovet (the Graduate, 1967). Skivan blev en stor framgång och är en bidragande orsak till att filmer såsom Pulp Fiction, Saturday Night Fever och Trainspotting idag finns i väldigt många svenskars skivsamlingar.

I Europa har filmmusiktraditionen skiljt sig lite från den amerikanska. Då regissören Sergei Eisenstein gjorde Pansarkryssaren Potemkin (1925) sökte han musik som inte främst följde den befintliga handlingen (såsom fallet ofta var i Hollywood) utan skapade egna känslor. Edmund Meisels musik baserades i hög grad på slagverk och dess styrka och explosivitet förmedlade samma känslor som filmen utan att slaviskt följa filmens handling. Eisenstein fortsatte att experimentera med filmmusik och började samarbeta med Sergei Prokofiev. Under hans senare filmer klipptes filmen ibland utifrån musik och ibland gjordes musiken utifrån färdigklippta sekvenser - ett nytt arbetssätt som idag praktiseras av vissa filmskapare i Hollywood men som då var revolutionerande.

Då ljudfilmen kom fortsatte europeerna att experimentera med musiken, speciellt tydligt blev det i filmer från den franska nya vågen. Här var musiken ofta en tydlig komponent i berättande, och användes inte sällan kontrapunktiskt (att musiken sade något annat än bilderna) eller som kommentar till filmens handling. Under Spaghettivästerneran skapades exempelvis ett "sound" för hur vilda västern låter. Revolutionerande med Ennio Morricones musik till Sergio Leones filmer var bland annat att han använde sig av icke-instrument som piskor, visslor och speldosor som en integrerad del av musiken. Morricone och Leone arbetade på liknande sätt som Eisenstein och Prokofiev hade gjort.

Dagens filmmusik är ofta en blandning av alla de ingredienser som föregått dem. Man blandar specialskriven instrumental musik med klassiska verk och sånger. Musiken följer inte lika slaviskt handlingen utan sätter lika ofta stämningar och känslor. Att musiken spelar allt större roll är tydligt; inte minst i Hollywood där man testvisar filmer före publikation. Om filmen inte fungerar eller får den tänkta effekten på testpubliken är det oftast musiken som först görs om, inte bilderna eller handlingen!