Ute på gården dokumenteras nyuppgrävda fynd i barnens händer, daggmaskar som slingrar sig som rockstjärnor i digitalkamerans rampljus. Inne i samlingssalen visas ett bildspel med Bockarna Bruse som eleverna själva varit med och skapat. På Skogsängsvägens förskola används den digitala tekniken på bred front och med stor entusiasm.
 

Två flickor står vid den nya inomhussandlådan och leker. Sanden är finkornig och lätt att skjuta fram och tillbaka med händerna, lätt att bilda små öar med över den havsfärgade bottnen. På de ständigt föränderliga kullarna springer plastdjuren fritt och det råder ett lugn i rummet som verkar komma från själva sanden. Flickornas röster är låga, trots att deras lek egentligen är mycket dramatisk, en kamp mellan liv och död. En av dem har grävt fram en militär som legat gömd i sanddynorna men som nu ger sig till känna och börjar skjuta vilt omkring sig. Djuren faller ett efter ett till marken. Den andra flickan betraktar tyst slagfältet och väljer att hantera situationen på sitt eget sätt.
- Vet du Juliette, då kom en bebis, säger hon.
- Ja, och hon blev också skjuten.
- Nej, Juliette, du får inte. Bebisen är så fin.   
 
På golvet alldeles intill sitter förskolläraren Susanne Svensson och knappar på en bärbar dator som är kopplad till en filmkamera. Tanken med den nya sandlådan är att pedagogerna aldrig ska lägga sig i det som sker här, barnens lek får inte kommenteras eller styras på något sätt, istället betraktar man den på lite håll och diskuterar vad som skett i efterhand. Då och då väljer Susanne, som idag, att dokumentera det hela digitalt.
- Sen tittar vi på det tillsammans med barnen, berättar hon. Vi vill att de ska bli mer medvetna om sig själva och börja reflektera över hur de leker och agerar mot varandra.
Sanden sipprar nu mellan flickornas fingrar och blir till ett stillsamt regn över kullarna.

Leken vid sandlådan är bara en av många saker som pedagogerna på Skogsängsvägen dokumenterar på det här sättet. Digitalkameran har blivit en del av vardagen och man fotograferar och filmar ofta för att kunna återknyta till olika händelser med barnen. Bilderna blir också ett bra sätt att kommunicera med föräldrarna. Idag har det till exempel gjorts stora fynd i myllan på förskolans gård som bara måste förevigas. Lisa håller glatt upp en daggmask som sprattlar febrilt.
- Ta kort på den här, säger hon, den vill jag visa för mamma.   
 
Susanne och de andra pedagogerna filmar då och då också intevjuer med barnen där de får reflektera över sig själva och sin läroprocess. Tanken med samtalen är att de ska följas upp under skolåren och att man på så sätt ska kunna motverka att många elever tappar självförtroendet för sitt lärande när de blir äldre.    

- Att dokumentera intervjuer på det här sättet fyller många funktioner, berättar Susanne. Dels får barnen en klarare självbild när vi tittar tillsammans efteråt och dels hjälper det oss pedagoger. Barn pratar mycket med hela kroppen och det är väldigt lätt att missa saker om man måste skriva hela tiden och bara koncentrerar sig på det som sägs.

Den digitala tekniken används också ofta som ett kreativt verktyg på Skogsängsvägen. I en av samlingssalarna tittar förskollärare Gunilla Högberg och en grupp barn på ett bildspel som de gjort tillsammans. Det är Bockarna Bruse som visas på storbildsskärm. De olika delarna av berättelsen har iscensatts med klossar och plastfigurer och sedan filmats och lagts in i MovieMaker. Två flickor för sagan framåt genom högtalarna med lite forcerade men klara berättarröster. Publiken lyssnar spänt när trollet börjar klättra upp på bron för att äta upp den största bocken.
- Barnen är väldigt stolta över att de har varit med och gjort det här, berättar Gunilla, de vill se det igen och igen. Det är bra med projektorn att alla kan titta samtidigt och att det blir som en riktig visning.
Förskolläraren Yvonne Dallvik har låtit barnen i sin grupp göra sagoböcker. De har fått hitta på egna berättelser med text och teckningar som sedan skannats in och satts ihop till en liten bok.
- Det går att göra väldigt fina saker med enkla medel, menar hon. De här böckerna ser ju riktigt proffsiga ut och är lätta för barnen att ta med sig och visa upp i olika sammanhang. Det ger dem självförtroende.

Pedagogerna på Skogsängsvägen jobbar på bred front med den digitala tekniken, och det finns mängder av idéer på hur man ska gå vidare och utveckla sitt arbete. Susanne pratar om att ny forskning från Norge visar att barn lär sig skriva snabbare om de får börja vid ett tangentbord. Vid datorn hämmas inte inlärningen av motoriska svårigheter på alls samma sätt som med papper och penna.
- Vi har börjat låta de yngre barnen skriva korta brev på datorn med vår hjälp, berättar Susanne. Det känns väldigt kul och intressant.
Hon menar att det är enkla projekt av det här slaget som är de mest spännande, där tekniken kan förstärka en lärandesituation i vardagen. Men hon tycker också att det finns ett egenvärde i att barnen får lära sig arbeta med datorer och kameror.
- Alla, tjejer som killar, ska vara modiga när det gäller att använda de saker vi har tillgång till här. Det är viktigt för deras framtid att tekniken blir något naturligt för dem, säger hon.    

Reaktionerna från föräldrarna på detta har dock inte bara varit positiva. Vissa menar att deras barn redan sitter för mycket vid datorn hemma och att de borde få göra något annat när de är i förskolan. Gunilla Högberg har respekt för åsikten men tycker att vi ser på det på olika sätt.
- Vi tycker det är bättre att de drar ner på användandet hemma i så fall. Här arbetar barnen alltid tillsammans i grupp. På så sätt lär de sig samarbeta och ta del av varandras kunskaper. Och dessutom så sitter vi ju inte vid datorn särskilt stor del av tiden. Vi är ju ute lika mycket som förut, så jag tycker inte föräldrarna behöver vara oroliga.    

Just vikten av att barnen arbetar gemensamt vid datorerna är något som även flera andra pedagoger understryker.
- Samspelet är oerhört viktigt, det har ju varit förskolans grej i många år, säger Susanne. Jag tror att barnen får ut mycket mer av att sitta tillsammans och skapa saker med tekniken än av att sitta hemma själva och spela spel.

Det verkar finnas mycket lust på Skogsängsvägen och idéerna är många.
- Det finns hur mycket som helst som jag skulle vilja göra, säger Susanne. Framför allt vill jag att vi ska bli bättre på skapandet, lära oss göra animerad film till exempel.

Idag är det dock viktigast att skapa ett digitalt minne av en fröken som snart ska pensioneras, hon som kan alla sånger som barnen brukar sjunga. Denna kunskap får inte försvinna från förskolan med henne. En filmkamera har därför ställts upp under den sista sångstunden som hon har ihop med barnen. I ring och i vacker kör framförs den lokala hitlåten ”Fem små tanter satt på en buss, en fick en puss, sen var de bara fyra”.

Vill du läsa mer om arbetet på Skogsängsvägens förskola, kan du läsa deras Lust@IT rapport.

  
Kontaktperson Susanne Svensson
E-post: susanne.svensson@gbgsd.se
 

 
Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se