- Om man vill veta vad pirr är ska man ha kärlek. Hjärtat brinner aldrig om man inte får det.
Omar är på väg att bli Känslopilot. Tillsammans med sina klasskompisar skapar han digitala berättelser för att utveckla sin empatiska förmåga.

Att olika upplevelser av ”sorg” – och andra känslomässiga storheter – kan skilja sig dramatiskt åt, blir idag tydligt i datasalen på Möllevångsskolan i Malmö. En av eleverna här berättar om hur hennes mormor dödats i ett krig, en annan om en BMX han aldrig fått, trots att han längtat i flera år. Katter och hundar som sprungit bort avhandlas, liksom hemska gubbar i fallfärdiga gamla ruckel. Skärmarna runt om i salen är fyllda av fotografier – vissa dramatiska och otäcka, andra inhöljda i ett mer subtilt dunkel.

Det är IT-pedagogen Peter Söderholm som driver projektet Känslopiloterna i en av sina femteklasser på Möllevångsskolan. Som en del av arbetet låter han eleverna skapa digitala berättelser med emotionellt tema. De korta bildspelen, med pålagda speakerröster och musik, utgår från personliga associationer till ord som kärlek, sorg, rädsla och lycka. Ida-Marie och Omar har tillhört en förtrupp som fått påbörja projektet en månad tidigare, för att man nu ska kunna handleda sina kompisar.
- Det viktigaste är att alla vågar berätta vad de själva har inom sig. Det måste man om man ska kunna utveckla sina egna känslor, säger Ida-Marie.
- Du ska öppna din själ för andra, fyller Omar i.

Peter Söderholm fick idén till Känslopiloterna under sitt arbete med PIMs nivå 5. Satsningen gjorde att hans intresse för digitala verktyg blommade ut, och framför allt att han började fundera mer över dess pedagogiska mervärden. Enligt Peter innebär arbetet med Känslopiloterna en bra blandning mellan hantverk och personlighetsutveckling för eleverna. De får en möjlighet att samtidigt träna upp sina multimediala färdigheter och sin empatiska förmåga.
- Bilder och musik slår an känslomässiga strängar i oss alla, och lockar oss att blicka inåt, säger Peter.
Att blandningen av det visuella och audiella är starkt fängslande i digital storytelling – både för berättaren och publiken – är något som många pedagoger vittnat om. Men Peter vill också framhålla vikten av att arbetssättet upprättar en fysisk distans mellan skaparen och verket. Distansen, menar han, hjälper till att locka fram minnen och historier ur eleverna som kanske legat fördolda länge. I filmen har barnen ett relativt skyddat liv. De är inte alls lika utsatta som de skulle vara om de tvingades stå inför klassen och prata öppet om sin ilska eller sin tillgivenhet.

- De måste så klart tränas i att våga prata själva inför kompisarna också, men när det gäller så här personliga och känsliga saker tror jag inte att det hade funkat. Någon kanske hade garvat till. Det hade blivit nervöst.

Det finns så många fallgropar. När jag nu visar min film för de andra är ju bilderna där borta på skärmen, medan jag sitter här i min stol. Jag är övertygad om att det här gör det lättare för eleverna att berätta om svåra saker – om sådant som kanske aldrig kommit fram annars, säger Peter.

Att aktivt prata om, och försöka bearbeta känslor, är en del av ett ständigt pågående arbete med att stärka empatin hos eleverna på Möllevångsskolan. Skolan ligger i Sveriges fattigaste stadsdel och Peter vittnar om en hård jargong i korridorerna. Han menar att där råder ett så högt tempo – att allting går så snabbt runt eleverna både hemma och i skolan – att de knappt hinner med att känna någon skillnad mellan sådant som glädje och sorg.
- Allting bara rullar på. Blir man arg och sparkar någon i magen så: ”Thats it!”, säger Peter. Eleverna har inte alltid så stor empati utan agerar mycket utifrån sig själva. Visst, det finns fullt av glädje här också – massor – men vi vill rädda empatin. Vi måste öka elevernas förståelse för att människor känner helt olika inför saker som händer runt omkring dem.

Eleverna har slumpat fram teman för sina filmer ur en ”känsloburk”. Ida-Marie är en av dem som idag fått ”rädsla” på sin lott. Hennes filmproduktion är en dynamisk process. Hon skriver först ett manus som består av några enkla stolpar och börjar sedan leta efter bilder som kan illustrera dem på ett passande sätt. Bilderna i sig framkallar sedan nya idéer som införs i texten, och manuset arbetas på så sätt långsamt fram parallellt med själva filmen. Det ska handla om en ondskefull man som bor i en stor borg.
- Jag letar efter läskiga bilder som säger mycket. De ska inte vara så glada och färgrika, säger Ida-Marie.
Men hon verkar också medveten om vikten av kontraster i en dynamisk berättelse.
- Man måste ha med mycket mörker förstås, fast inte bara. Inte om man vill att någon verkligen ska tycka att det är läskigt. Och det får inte gå för fort. Det ska inte vara tydliga bilder på någon köttätande man, utan man får ta det lite lugnt.
Hitchcock ler i sin grav, men Ida-Marie avslöjar att hon tidigare själv inte tittat särskilt mycket på skräckfilm. Det är först nu som hon fått blodad tand.
- Det är spännande att tänka på vad det egentligen är som gör folk rädda, och att det kan vara så olika saker, säger hon.

De bilder som klassen får välja mellan kommer från den enorma gratisbildbanken www.sxc.hu. Peter har själv gjort ett första urval därifrån för att eleverna inte ska behöva ägna hela lektioner åt sovra bland tusentals spökhus eller genomborrade hjärtan. Ida-Marie klickar fram ett foto på en förfallen herrgård och beskär det så att bara ett av de skeva fönstren syns. På så sätt blir både huset insida och utsida mer fantasieggande.
- Det är viktigt att beskära bilden som man vill ha den, så att rätt saker blir tydliga, säger Ida-Marie.
Den första filmen Ida-Marie producerade som Känslopilot handlade om kärlek, och även där undersökte hon noga hur man kunde använda visuella effekter för att påverka känslorna hos betraktaren. Till slut valde hon att retuschera om alla bilderna till samma entoniga, nästan svartvita nyans. Klasskompisen Omar avslöjar att han är mycket  imponerad över detta grepp.
- Svartvitt brukar ju mest vara till sorg och sånt, men Ida tyckte att det var kärlek. Det var väldigt häftigt gjort av henne. Och annorlunda.
Även manuset till filmen gjorde intryck på klasskompisarna.
- När jag ser Idas film kommer jag på att kärleken är viktig. Om man vill veta vad pirr är ska man ha kärlek. Hjärtat brinner aldrig om man inte får det. Men man ska inte hålla det inom sig i flera år. Det är inte bra. Man måste få det ur sig, säger Omar.
- Ja, det är inte alltid enkelt med starka känslor. Man kan bli sårad ibland också och då gör det väldigt ont, säger Ida-Marie.

Möllevångsskolan arbetar mycket med EQ, som också är ett schemalagt ämne för eleverna. Utifrån sin roll som mediapedagog vill Peter använda de digitala verktygen för att bredda perspektiven ytterligare, detta genom att ”sätta bild och ljud på begrepp”.
- Eleverna måste få tänka själva. Det är det viktigaste med det här. Vissa elever har lätt att vara öppna med sina känslor, andra inte. Känslopiloterna och arbetet med filmerna är alltså en egen resa till att börja med. En möjlighet till eftertanke, säger Peter.
Att de egna funderingarna, och det egna skapandet, leder till ett gemensamt samtal efteråt är nästa stora vinst, menar han. Klassen får ägna nästan lika mycket tid åt att se på varandras filmer, och prata om dem, som åt att producera dem (se egen artikel om reception).
- Det viktigaste i projektet är inte kvalitén på filmerna – produkten. Det viktigaste är att få igång samtalet. För att bli känslopilot måste du kunna mer än bara göra film. Du måste kunna ta in en konversation, och hantera andras känslor med respekt. Jag har märkt att det blir ett annat klimat när man pratar om de här grejerna. Och de har lätt för det. De är öppna. Men de har också lätt att vara taskiga mot varandra, att märka ord och så. Så det är viktigt att vi jobbar vidare, säger Peter.

Kontaktperson Möllevångsskolan, Peter Söderholm
E-post: Peter.Soderholm@pub.malmo.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se