Emma kan inte föreställa sig att leva ett liv utan syskonkärlek. Hon tycker att det verkar finnas alldeles för många familjer runt omkring där alla bara stänger in sig på sina rum för att titta på var sin egen tv. Hemma hos henne försöker man istället spendera så mycket tid som möjligt tillsammans.
- Man måste ge varandra närhet och värme, menar hon. Men det är inte i alla familjer man gör det. Därför tycker jag det är viktigt att berätta om vår kärlek till varann. Jag vill ta vara på den och visa upp den för andra.

De starka familjebanden är således också temat för Emmas digitala berättelse, som hon arbetat med under hösten. Filmen är ett porträtt av henne och hennes syster, en avancerad liten historia som på klassiskt manér visar upp kärlekens styrka genom att utsätta den för en konflikt. De första bilderna är bara lyckliga. De två flickorna ler ikapp och Emmas speakerröst berättar att hennes syster är det viktigaste som hon vet och att filmen ska handla om henne. Ganska snart uppstår dock problem. När Emma kommer hem en dag, med kameran i högsta hugg, och ska ta bilder till den här digitala berättelsen, så är systern måttligt entusiastisk. Hon hatar att bli fotograferad, säger hon. Emma tycker bara att hon är fånig och snart är bråket i full gång. Det hela utvecklas efter hand till något av en metaberättelse, en film som handlar om hur filmen själv blev till. Efter en viss inblandning från modern lugnar sig nämligen de båda grälande och fotograferingen kan till slut äga rum. De två flickorna ler ikapp. Emmas speakerröst berättar att hon och hennes syster alltid kommer att vara tillsammans. Cirkeln är sluten, familjefriden återvunnen.
- Jag tycker att en film ska vara rörande, säger Emma. Vissa hatar det, men jag tror det är för att de inte förstår hur viktigt det är. Människan mår bättre av att prata om sina känslor och problem.

Emma går på Sandeklevsskolan i Bergsjön utanför Göteborg. Det är en 1-9 skola som är under uppbyggnad och Emma och hennes klasskompisar har alltid varit äldst. Nu går de i åttan. Runt 80 procent av eleverna på skolan har invandrarbakgrund och språket och kommunikationen hamnar ofta i centrum i undervisningen. Under åren 2002-2004 tilldelades pedagogen Ola Henricsson och hans kollegor extra pengar för att genomföra ett särskilt språkutvecklingsprojekt som satte det muntliga berättandet i centrum. Eleverna fick träna på att skriva och framföra korta, koncisa historier inför klassen. Erfarenheterna från dessa år var så positiva att Ola har fortsatt med, och utvecklat arbetet även efteråt. I höstas inledde han och eleverna ett samarbete med Multimediabyrån, där de sammanförde sina kunskaper i berättandets konst med den pedagogiska modellen för Digital Storytelling. Eleverna fick fortsätta med att framställa sina historier, men nu på datorn med hjälp av bildspel, speakerröster och musik.

Ola är positiv till hur projektet utfallit.
- Bilder och musik är enormt starka uttrycksmedel, inte minst i den här åldern. De lockar verkligen fram känslor hos eleverna. Det är bra, de har ett stort behov av att uttrycka vad de känner. Berättandet blir på så sätt mer angeläget för dem.

Vägen mot den färdiga filmen har inte direkt varit spikrak för Emma. Tankarna bytte riktning både en och två gånger under arbetet och det var nära att det istället blev en film om en handbollscup där hon deltagit. Till slut var det dock syskonkärleken som vägde tyngst. Hon skrev ett manus om sin syster och läste upp det för klasskompisarna för att få respons, sedan bearbetade hon om det till ett bildmanus. Detta har dock inte många likheter med den färdiga filmen som hon visat idag. Grälet som uppstår i den är nämligen på inget sätt taget ur luften.
- Jag kom hem och var så glad för att jag skulle få göra en film om henne. Men min syster blev jättesur, ler Emma.
Så föddes alltså idén, historien fick en dramatisk touch som den saknade tidigare. Manuset skrevs om och speakerrösten spelades in. När fotona kom på plats var det dock fortfarande mycket som saknades, idéer till nya bilder kom hela tiden upp i Emmas huvud och hon fick till slut åka hem för att komplettera. Hela tre gånger utsattes systern för denna kärleksfulla kreativitet.
- Det märks om man tittar noga. Vi har tre olika klädstilar i filmen, avslöjar Emma.

Ola menar att just valet av foton har varit en av de mest tidskrävande delarna av arbetet.
- Det är ett bevis för hur viktiga bilder är i den här åldern, särskilt på eleverna själva och på deras vänner. Det kan vara väldigt känsligt. Därför har medieinsamlandet tagit en stor del av tiden, mycket mer än manusförfattandet, berättar han.
Tiden det tagit för varje historia är också en av de största skillnaderna mellan detta digitala framställande och det muntliga, som arbetet på Sandeklevsskolan kretsat kring under de senaste åren.
- Det muntliga berättandet är ju så mycket här och nu och försvinner sedan. Det har stora fördelar när det gäller språkträningen och elevernas självförtroende. Men det är sällan lika privat som de här filmerna. Bilderna och musiken lockar som sagt verkligen fram känslorna.
Och visst, Emma tycker också att bilderna säger mycket och kan förstärka stämningarna i en historia, men för henne är det ändå givet att själva berättelsen ska stå i centrum. Bilderna är bara viktiga till en viss gräns.
- Vissa bilder kan få vara svagare än andra. Det gör ingenting om man har en stark berättelse. Då smälter de in ändå. Men man måste ha nåt spännande att berätta.

Så vad är då en god historia? Vad krävs för att hålla lyssnaren i ett järngrepp?
- Det ska vara sorg men ändå romans, menar Emma. Men inte några mirakel. Det ska vara verkligt.  Fast det handlar ju så klart om smak. Vissa älskar fantasi och det får de göra. De strukturella förutsättningarna för en bra berättelse menar hon dock är mer givna. Den måste ha en fängslande början, en stark händelse och ett bra slut. Början ska hugga tag i en direkt, händelsen ska, som vi fått höra tidigare, vara rörande. Slutet kan dock både vara tydligt och otydligt.
- Ett bra slut kan vara som ett frågetecken. Men jag tycker mest om när man förstår. Då slipper man gå runt hela tiden och fundera på hur det gick.

Emma vill också gärna förmedla ett annat knep i berättarkonsten. Det är att man kan plantera in något i början av historien som man sedan återkopplar till i slutet för att knyta ihop det hela. Det kan vara en speciell plats eller kanske en mening som man upprepar. I hennes egen film utgörs denna effekt av speakerns påstående: ”Jag och min syster kommer alltid att vara tillsammans”, både i början och i slutet. Detta är alltså metoder och strukturer som utan problem har gått att överföra från det muntliga berättandet till det digitala. Emma tycker dock ändå att det är skillnad. Den stora fördelen med det muntliga framförandet är att många elever efterhand får bättre självförtroende, eftersom de tvingas stå inför klassen.
- Två tjejer som tidigare var blyga som möss är nu de bästa berättarna, tycker Emma. De tar verkligen sin plats.
Fördelen med Digital Storytelling är och andra sidan att det är kreativt, att man får utlopp för sin fantasi. Det gör att alla kan få dela med sig av sig själva och berätta personliga saker, även de som kanske hatar att stå inför klassen. Det viktigaste i båda fallen är alltså dock själva idén och berättelsen.

För Emmas klasskompis Vanessa fyller bilderna och musiken en mer avgörande roll.
- Om någon bara pratar är det så lätt att det blir tomt. I de här filmerna dras man in och blir intresserad, säger hon.
Vanessa har också valt att ha värme och kärlek som tema i sin film. Den handlar om en dag när hon tyckte att ”hela världen plötsligt rämnade” och hon bara ville gråta. Då fick hon stöd av fyra vänner i klassen som verkar minst sagt sammansvetsade.
- Du ska veta hur mycket vi ställer upp för varandra. Det är inte ytligt som i många andra kompisgäng, berättar hon övertygande.

En stark scen i slutet av filmen är när en av vännerna sitter och håller om Vanessa uppe på ett berg med vacker utsikt. De bara sitter där och låter sorgen långsamt försvinna.
- Det är en stund jag aldrig ska glömma, berättar speakerrösten.
Emma, som sitter bredvid, berömmer henne för musikvalet. Det är, som hon säger, mystiskt och lite sorgligt.
- Ja, ibland ryser man när orden och musiken passar ihop. Det blir som en större värld av det, säger Vanessa. Hon håller med Emma om att en bra berättelse helst ska handla om något ”verkligt”. Det kan i och för sig vara kul med Harry Potter och så, menar hon, men det här är något annat. Det ska vara personligt.
- Man kan lära sig av det för livet. I min film vill jag få folk att förstå att alla kan få problem och att man då behöver ha sina vänner. Att man ska stå vid varandra sida. Det är också exakt vad de fem flickorna gör i den sista bilden i filmen, en långsam panorering över ett svartvitt kort på de sammansvetsade gänget. Musiken är långsam och vacker.

- Det är häftigt med de här filmerna, säger Ola. De blir så sammansatta på något sätt, små personliga konstverk. Därför blir eleverna också efter hand mer benägna att bli personliga och privata. Min erfarenhet är att det går  klart trögare för de som valt att fantisera ihop en historia.

En kille som ändå valt att hålla en viss distans från sin egen person är Admir. Han har istället porträtterat en annan man som alla känner till: Elvis – Kungen av rock n roll. Admirs genomförande av den korta dokumentären är dock mycket personlig. Han röst i filmen är dramatisk och han avslöjar tidigt att han gjort den av helt privata skäl.
- Det här är min idol. Jag vill berätta om varför han blev känd. Många idag tycker nog bara att han är gammal, men så är det inte. Jag vill att alla ska förstå att det är han som är grunden för dagens musik. Och att rock handlar om känslor!