Sajad kom till Sverige för tre år sedan, som sexåring. Han fick inte direkt något varmt välkomnande, i alla fall inte från alla håll. Under en av de första kvällarna som han befann sig i sitt nya hem knackade det nämligen på dörren och Sajad gick för att öppna. Men istället för att säga välkommen så skrek han bara till.
- Där stod en läskig människa som skrämde mig. Jag trodde han ville göra mig illa, berättar han.

Det visade sig att det var den importerade högtiden Halloween som var boven i dramat. Äldre barn, iklädda svart smink och skräckinjagande masker, sprang omkring i kvarteret och ringde på hos grannarna för att få godis eller leverera bus.
- Jag hade aldrig sett det innan, berättar Sajad. Jag blev väldigt rädd. Det är mitt första minne av Sverige.

Sajad går i fyran på Rannerbergens Centrumskola i Göteborg. Här har man alltid arbetat för att locka fram och främja barnens personliga berättande. Pedagogerna Peter Hellström och Irene Fant låter sina elever skriva minst en berättelse i veckan och ofta även framföra dem muntligt.
- När man berättar så utvecklar man sina egna tankar, menar Peter. Det är ett sätt att nå en större självinsikt.
Irene håller med.
- När man måste klä saker i ord så faller de liksom på plats inom en, säger hon.

Sajads minne finns än så länge bara skrivet i hans eget huvud, och med ord på ett manuspapper, men snart ska det ges nytt liv. Den till synes så grymma Halloween-mannen ska visualiseras genom bilder, speakerröster och musik i en digital berättelse, och på så vis kunna sprida skräck och lättnad även bland andra barn. Där många av Sajads klasskompisar valt att använda digitala foton till sina historier så har han istället tänkt berätta sin med egenhändigt gjorda teckningar som han ska låta fotografera av.
- Jag vill ha mina egna bilder, mina målningsbilder, så att det blir rätt stämning, säger han.

Det var under en Storyline-konferens i Norge som pedagogerna i Rannerbergen fick idén att börja arbeta med digitala berättelser. Peter, Irene, och deras två kollegor Elisabeth Sundell och Lena Holm, kom där i kontakt med Multimediabyrån och blev mycket inspirerade.
- Det kändes viktigt och spännande, säger Irene. Istället för att bara sätta ord på berättelserna så kan man ju nu sätta bilder, musik och ord på dem. Det är magi. Historierna får många fler dimensioner.

Ett tag efter resan till Norge så fick hon och de andra också ett erbjudande av skolans utvecklingsledare att få genomföra ett projekt i sina fyra klasser i arbetslaget, ett projekt som nu är inne i sin slutfas. Peter menar att det haft en viktig funktion i att föra det språkliga arvet vidare.
- Berättande handlar till stor del om språkutveckling. Och ungarna ska ju in i framtiden. Alla barn vet vad digital teknik är idag. Det digitala ligger i tiden och vi måste hänga med, säger Peter. Vi kan inte måla alla våra bilder.
- Men vi får inte heller glömma att måla, replikerar Irene. Det här digitala är bara ett komplement till allt annat berättande vi håller på med. Det är något nytt och spännande, men inte allt.

De filmer som Irenes och Peters arbetslag låtit producera i sina klasser är gjorda efter den pedagogiska metoden för Digital Storytelling. Med hjälp av stillbilder, text, speakerröster och musik får barnen tillverka korta berättelser i datorn som sedan kan förmedlas till andra, bland annat genom visningar med storbildskanon.
Att själva berättandet och manusförfattandet haft en central roll i arbetet i Rannerbergen verkar tydligt.
- Händelsen är det absolut viktigaste. Den har vi jobbat mycket med, säger en av eleverna, som idag befinner sig i datasalen för att foga samman de olika komponenterna i sin film till en digital helhet.

Lite längre bort sitter kompisen Erna och funderar över vilken musik hon ska välja till sitt alster. Hon går igenom de färdiga musikstycken som finns tillgängliga på Multimediabyråns hemsida.
- Jag letar efter något lite sorgset, avslöjar hon. Det ska inte vara musik till typ dans. Ernas film är en ledsam historia som handlar om när hon åkte till hemlandet Bosnien för att ta farväl av sin döda mormor.
- Eftersom det är begravning så måste det ju vara ganska lugnt, menar hon.

Enligt Digital storytelling så ska varje elev ges chansen att få berätta om, och levandegöra något personligt, ett minne eller något annat med stor betydelse för dem. Det råder delade meningar i Rannebergen om detta varit den bästa modellen att använda i genomförandet av ett första digitalt projekt. Peter tycker att det tenderat att bli lite väl personligt.
- Det är som om de inte har samma spärrar när de sitter vid datorn som i andra sammanhang, säger han. Precis som när de pratar på Internet. De lämnar ut sig själva lite väl mycket ibland.

Irene tycker att det närgånget personliga är en stor fördel, att det är viktigt att börja med någonting som ligger eleverna varmt om hjärtat. Då blir engagemanget större och innerligare.
- Och så blir det inte några actionfilmer och sånt som de ser på tv. Det blir något annat: berättelser om nära och kära, om fotboll, utflykter, Liseberg och sånt.

Just vad eleverna valt att skildra i sina filmer visar sig dock skilja sig en del från klass till klass. Peter och Irene tror att detta har att göra med vilka produktioner som blivit färdiga först. Eftersom det digitala berättandet är en så pass ny uttrycksform för eleverna så försöker alla ta efter och härma de tidiga filmerna, som så klart alla sett och som fått mycket uppmärksamhet. Den som verkar ha blivit lite av en förebild i Peters klass är just Erna, med filmen om sin döda mormor.
- Det lade ribban. Det blev en hel del tunga historier efter det, berättar han. Jag vill inte att barnen i min klass bara ska gråta och berätta om hemska minnen. Jag vill försöka få dem att skratta också och berätta mer lättsamma saker.
- Men de verkar ha varit väldigt engagerade, påpekar Irene.
- Det är sant. Och det betydde så klart jättemycket för den här tjejen och hennes familj. Vi kan absolut göra så här personliga berättelser även i framtiden, men kanske hellre i grupp. De kan ju få berätta om något de varit med om tillsammans.

Peter och Irene fortsätter att prata om att elevernas engagemang för projektet varit övervägande stort, men att det också mattats av för vissa under arbetets gång. I de flesta fall har det handlat om att eleverna inte kunnat hitta bilder eller musik som de tyckt passat in i sina historier.
- Eleverna är ofta så självkritiska, allt måste stämma, menar Irene. Kanske var det fel grepp att få dem att försöka göra personliga berättelser med andras bilder.

Då skolan i Rannerbergen bara förfogar över en enda digitalkamera så har det varit omöjligt att låta alla ta egna bilder till berättelserna. Många har istället varit inne och letat efter foton i tillåtna bildarkiv, som till exempel i Multimediabyråns. Här är tillgången på motiv och stämningar bred, men naturligtvis begränsad. Men även om bristen på ”rätt” bilder och musik fått vissa elever att tappa intresset för projektet så har många alltså ändå förhållit sig positiva. Peter och Irene är också övertygade om att man kommer fortsätta använda de digital verktygen i undervisningen. Det kommer bland annat att kunna bli ett komplement under kommande Storyline-projekt.
- I Storyline intar ju alla elever var sin roll. Det skulle kunna vara perfekt att de får berätta var sin digital historia utifrån den rollen och på så sätt komma närmare den, föreslår Peter.

Efter att Erna till slut lyckats hitta en musikslinga som hon tycker är tillräckligt fin för att hedra sin bortgångna mormor, och efter att datasalen tömts på övriga digitala författare, så avslutas dagen med en annan, mer klassisk, och högst analog form av berättande. I en lek får alla var sin lapp där de ska skriva en rad på en papperslapp och sedan skicka vidare. Den föregående raden viks hela tiden bort. När man skickat runt ett visst antal gånger så utgör raderna till slut en enkel händelse som följer vissa givna ramar. I det här fallet är det en kille och en tjej som ska träffas någonstans och ha en kort konversation. Efteråt läses lapparna upp högt.
- Emma, och Kalle, träffades i ett fallskärmshopp, hon sa: ”sure baybe”, han sa: ”du är fin”, folket sa: ”vad tror ni att ni håller på med?”.


Kontaktinformation: Peter Hellström
Rannebergens Centrumskola
E-post: peter.hellstrom@gbgsd.se