- Finns det något värre än när man berättar om sånt som betyder mycket för en, och inte får en enda reaktion tillbaks?
IT-pedagogen Peter Söderholm tycker att skolan är alltför inriktad på produktion, och har börjat genomföra mottagarsamtal av elevernas digitala känslofilmer.

Peter har blåst upp ett fotografi av ett pojkansikte på storbildsskärmen. Den porträtterade ser ut att vara i femårsåldern och tittar med en svårtydd blick rakt in i kameran. Det finns något lite obekvämt över att bli skärskådad av ett barn på det sättet, utan att vara säker på om man själv kan läsa dess tankar och känslor.
- Jag tycker pojken ser ledsen ut, säger Ida-Marie.
- Ja, ledsen, eller kanske rädd, fyller en av klasskompisarna i, och resten av gruppen verkar instämma i bedömningen.
Det är nedsläckt och dunkelt i rummet. Fotografiet på skärmen är svartvitt, och eleverna har ägnat första halvan av lektionen åt att skapa digitala berättelser om just sorg och rädsla. Kanske påverkar detta deras upplevelse av bilden.
- Om jag säger att jag tycker att han ser ganska glad ut? undrar Peter.
- Glad? Nähä, är inte det där en tår, undrar Ida-Marie? Zooma in och kolla om det inte är en tår.
Peter förstorar upp ögat och pekar på den mörka fläck i ögonvrån hon syftat på.
- Ja, kanske, säger Peter. Men kan man säga det säkert?
- Nej, det kanske bara är en skugga, menar Isa.
- Jag tycker att det finns många olika uttryck i den här pojkens ansikte, säger Peter. När jag såg det först var jag säker på att det var glatt. Nu när jag fått höra era kommentarer blir jag mer tveksam. Jag tror man tolkar någonting man ser utifrån hur man själv känner och tänker i just den stunden man ser det.
- Det är spännande att det kan vara så annorlunda, säger Ida-Marie.

Peter Söderholm är IT-pedagog och driver projektet Känslopiloterna i en femteklass på Möllevångsskolan i Malmö (se egen artikel). I projektet får eleverna skapa digitala berättelser – personliga bildspel med pålagd speaker och musik – där de gestaltar sina egna tolkningar av begrepp som glädje, ilska och sorg. Känslopiloterna är en förlängning av ett pågående EQ-arbete på skolan som syftar till att stärka elevernas empati.
Idag ägnas halva lektionen åt att visa upp och prata om de filmer som blivit klara hittills. Det är första gången Peter genomför en så aktiv reception (mottagarsamtal) av elevernas digitala arbeten. Han berättar att det på sista tiden känts allt viktigare för honom att hitta ett sätt att ”lyfta” deras produktioner.
- Vi måste visa eleverna att det de gör här kan betyda något för andra, att de kan påverka varandra med det de skapar. Att filmerna är kommunikation. Det är så mycket i skolan som bara produceras och läggs i någon låda. Jag tror det är extra viktigt att lyfta just de här filmerna, eftersom de är så personliga och ”nakna”. Finns det något värre än när man berättar om sånt som betyder mycket för en, och inte får en enda reaktion tillbaks?
Peter har idag samlat eleverna runt storbildskärmen. Receptionsidén är enkel: eleverna får titta på varandras filmer och sedan prata en stund om vilken upplevelse det givit var och en.
Det mångbottnade pojkansiktet har fungerat som en ingång till samtalen.

Alex film om lycka är en av de första ut. Här berättar han om hur viktig familjens omsorg är för att han ska känna sig glad. Till en avslutande bild av ett barn i motljus som sträcker sina armar mot solen, säger Alex röst att lycka för honom ”är att man mår bra, och att man trivs med sig själv”. När den en minut långa filmen är klar släpps ordet fritt bland de andra i klassen.
- Det verkade som om han ville bli gladare, att det var viktigt, kommenterar en av eleverna.
- Jag kände att man måste ta hand om sina syskon, säger en annan.
Peter försöker själv hålla sig ”soft” till att börja med. Han låter barnen prata först, annars är det lätt att hans uppfattning färgar diskussionen för mycket, menar han.
- Det är så lätt att det man säger som pedagog blir det sanna. Jag vill att känslan ska vara att alla åsikter är lika viktiga.
Många kommentarer om filmerna handlar om det tekniska utförandet: ”bilderna fungerade bra ihop med musiken”, ”hon pratade med bra intensitet, men kanske lite för snabbt” och liknande. Peter tycker det är bra att eleverna delar med sig av sina erfarenheter även vad gäller tekniska detaljer – att de får förståelse för mediet och vad som fungerar eller inte. Han understryker dock också vikten av att det inte får bli tal om någon kvalitétsbedömning.
- Det är inte intressant om filmerna är bra eller dåliga. Det är innehållet i dem, det varje person vill kommunicera som är viktigt, säger han. Vem som helst kan skapa, men här vill jag verkligen få barnen att fundera själva. Varför gjorde de på ett visst sätt, vad ville de få ut av det? Vad känner de inför det efteråt?

Det finns många likheter i elevernas känslofilmer. Familjen och syskonen är viktiga för de flesta, vare sig det gäller glädje eller sorg. Arbetet med att stärka empatin handlar dock också om att lyfta fram, och skapa respekt för, det som skiljer åt. Genom samtalen ska eleverna få en större förståelse hur olika människor kan reagera på saker som sker runt omkring dem.
- Vi är alla olika. Vi måste få känna olika. Inte minst har vi ju alla så olika minnen att förhålla oss till, säger Peter.
Aryanas film om sorg – som i och för sig inte nödvändigtvis handlar om något hon själv varit med om – innehåller en hel del riktigt mörka fragment:
- Sorg för mig. Sorg är när jag får höra att min bror gjort självmord. Sorg är när min kusin är spårlöst försvunnen. Sorg är när allting känns tomt, mässar speakerrösten till bilder av händer som rycker i gallergrindar, och dockor som ligger kvarglömda i raserade hus.
Men även om händelserna hon pratar om är hemska, är inte känslan av sorg nödvändigtvis destruktiv enligt Aryana.
- Sorg är bra att ha. Tänk om något fruktansvärt hände min familj och jag gråter inte. Sorg finns överallt. Vad är sorg för dig? avslutar hon filmen.
Efteråt räcker nästan alla i gruppen upp händerna och vill kommentera.
- Det kändes verkligen att hon pratade om sorg. Man blev ledsen, säger en elev.
- Det var fint att hon sa att sorg är bra att ha. Det tänker man inte på, menar en annan.
Möllevångsskolan ligger i ett område av Malmö där en stor del av befolkningen har invandrarbakgrund.
- Många av eleverna här har varit med om krig, säger Peter. Men det har inte jag, och det är svårt för mig att föreställa mig vad det innebär. Jag har heller aldrig varit rädd för att pappa ska komma hem och vara full. Det delger jag eleverna. Jag tror mycket på att man måste vara öppen som pedagog när man pratar om sånt här. Det är viktigt med ett sådant klimat. Jag tror att det här projektet och liknande i framtiden kan komma att fungera som en kanal för att få prata om saker som man kanske hade hållit inom sig annars.

Att locka eleverna till att öppna sig – att delge klassen sina personliga upplevelser och minnen - kräver dock också ett stort ansvar från pedagogens sida, menar Peter. När elever, som tidigare inte berättat om sin historia i skolan, väl börjar prata så är det ofta väldigt öppenhjärtiga.
- Jag måste vara förberedd på olika saker som kan komma upp, säger Peter. Jag brukar gå runt och prata med dem om filmerna medan de jobbar, och är det något som jag tycker verkar extra känsligt så får jag förbereda mig på det innan vi samtalar i grupp.
Samtidigt som Peter understryker vikten  för eleverna att ta varandras arbeten på allvar, att de koncentrerar sig och verkligen försöker formulera vad de haft för upplevelse av filmen, så vill ha också avdramatisera processen något. Få den att inte bli för spänd.
- Det kan vara lätt att ge ”fel” respons. Bara för att man skrattar till i stunden är det inte säkert att man egentligen tycker att det är roligt. Skratten kan ofta komma sig av t ex rädsla. Såna saker är det viktigt att prata om direkt när en situation uppstår.
Efter filmvisningarna och samtalen genomför Peter en kort reception av receptionen. Hur tyckte eleverna det gick att kommentera varandras filmer? Hur kändes det att visa sin egen för de andra?
- Skämmigt. Lite nervöst, erkänner Amir inför klassen.
- Ja. Jag vet att man ska stå för det man säger och vill berätta. Men jag tycker det var lite pinsamt ändå. Jag förstår faktiskt inte varför. Jag var lite nervös för kommentarerna efteråt, säger Ida-Marie.
- Ja, men man får leva med det. Det är så det är, menar Alex. Jag tyckte att det var spännande.

Kontaktperson Möllevångsskolan, Peter Söderholm
E-post: Peter.Soderholm@pub.malmo.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se