Tuija Korkeamäki har länge använt digitalkameran som en given del av sin undervisning. Med bildernas hjälp får eleverna träna på att återkoppla till upplevelser, känslor och minnen. De är ”kunskapskrokar”. Att skapa bildspel är en given förlängning och utveckling av det dokumentära fotograferandet.

Ett svart rum. Metamorfoser. Några få lampor som lyser upp förvandlingarna. Andreas blir en arabisk vapentjuv. Nelli kommer springande i en marängklänning som frasar runt henne när hon lämnar ännu en kille bakom sig i förnedring vid altaret. Två clowner betraktar scenen, ständigt beredda att gripa in i handlingen med sina tragikomiska upptåg.

Det har gått några veckor sedan klass fem på Lucksta skola besökte Sundsvalls teater. Under ledsagande av två teaterpedagoger fick de där tillgång till såväl sminkloger och kostymförråd som Stora scenens svarta spelyta, och chansen att känna på hur det är att träda in en ny roll, med strålkastarna bländande i ögonen och extra hög puls.

Idag gör Klara, Annie och Ida ett bildspel om det dramatiska besöket och håller på att lägga speakerröst till bilderna. På bilden på skärmen sitter eleverna vid var sin sminkspegel i en av teaterlogerna och arbetar koncentrerat med sina nya karaktärers yttre. De minns fortfarande spänningen tydligt.
- Det var jättehäftigt. Vi fick sminka oss själva efter ett mönster vi hade ritat, med rött, svart och vitt i ansiktet. Vi gjorde mycket stjärnor och hjärtan, och vissa valde att maskera sig. Det blev läskigt och vackert, berättar Ida.

Digitala bildspel är ett nytt uttryckssätt för de flesta eleverna på Lucksta skola, men under det senaste halvåret har arbetet med bildspel varit intensivt och frekvent. De flesta produktionerna är dokumentära.
- Vi gör bildspel om sånt vi gjort i skolan eller på utflykter, och sen visar vi upp dem för varandra i klassen eller för andra på skolan. Det blir liksom som sagor om oss själva men utan att man behöver skriva ner dem på papper, säger Ida.

Läraren Tuija Korkeamäki har sedan länge arbetat med digitalkamera som dokumentationsverktyg i undervisningen. Hon och eleverna fotograferar mycket, både till vardags och vid särskilda tillfällen, som under utflykter eller studiebesök. Genom bilderna kan man sedan återkoppla till upplevelser, känslor och minnen. Tuija kallar det ”att hänga upp kunskapskrokar”.
Bildspelsproduktionerna har kommit att bli en naturlig förlängning och utveckling av det dokumentära fotograferandet.
- Att lägga på röst och musik förstärker verkligen bilderna och hjälper oss att flytta oss tillbaka till en särskild plats igen. Det blir väldig levande. Vi tränar på att minnas och reflektera över intrycken från till exempel skogen, känslan av att få upp en fisk och dissekera den, säger Tuija.

Bildspelen används också för att synliggöra skolans verksamhet och skildra särskilda händelser för dem som inte själva haft chansen att delta. Tuija berättar att hon fått kämpa för att först få en storbildskanon till klassrummet, som senare kompletterats med en interaktiv skrivtavla. Detta tack vare en positiv skolledare. Det har tagit tid, men det har utan vidare varit värt besväret.
- Allt blir så mycket roligare när man tittar på det i det formatet. Det blir en kollektiv upplevelse på ett annat sätt, något att samlas kring. Jag har bland annat tänkt ha en bildspelskväll för föräldrarna för att visa upp för dem vad vi jobbar med i skolan, säger Tuija.
Hon berättar också att femmorna den här terminen har gjort en egen film: ”En helt vanlig dag i skolan”. De har med digitalkamerans hjälp dokumenterat en vanlig skoldag. Därefter har de lagt berättarröst och bakrundsmusik till bilderna. Vid den här vårens utvecklingssamtal har samtalen börjat med att barnen visat upp sin ”En helt vanlig dag i skolan” för sina föräldrar, vilket har varit väldigt uppskattat! De har gett föräldrarna en möjlighet och inblick i deras barns skolvardag. 

Klara, Annie och Ida har inlett arbetet med sitt bildspel med att välja och vraka i ett digert bildmaterial. Suddiga foton har naturligtvis sorterats bort, liksom sådana som det finns många liknande versioner av. I en film räcker det dock inte att plocka fram och visa upp de bästa bilderna, säger Ida. Man måste ha något att berätta till dem också, och kunna göra det på ett bra sätt.
- Manuset ska vara tydligt, så att alla förstår. Man ska till exempel inte skriva: ”här är en person som kör bil”, utan hellre: ”vi fick spela teater och låtsas att vi körde bil”. Så att bilderna får mer liv, säger Ida. Den berättartekniska insikten speglas väl i bildspelet som hon och kompisarna producerar. Varje speakertext är bara några få meningar lång men innehåller alltid något som driver berättelsen framåt eller skapar extra spänning. På den bild, till exempel, som skildrar när teaterkostymerna ska väljas ut, sitter eleverna förväntansfulla på scengolvet, med sina röda näsor och skräcksminkningar, och alla är vända bort mot kostymören. Alla utom Annie, som tittar rakt in i kameran.
- Annie ska vara cirkusdirektör. Hon har redan bestämt vilka kläder hon ska ha. Hoppas ingen annan tar dem, säger speakerrösten.

För Annie och Klara är dagens bildspel det första de gör, och headsetet verkar inte sitta alldeles bekvämt på Annie ännu. Det är hon som gör speakerrösten, och hon avslöjar att det känns lite läskigt at spela in, men också roligt. Och ju längre in i arbetet de kommer, ju bättre flyter det. Annie och Klara har också mycket hjälp av Ida, som producerat bildspel förut. Ida är en av två så kallade datapiloter i Tuijas klass, och fyller en extra viktig roll i att sprida IT-kunskapen mellan eleverna på skolan.
- Vi håller på mycket med datorer. Bland annat lär vi tvåorna och treorna hur man skriver in texter och så. Det är kul att lära andra det man kan, säger Ida.

Tuija Korkeamäki kom först i kontakt med programmet Photostory, som eleverna använder till sina bildspel, genom PIM, den IT-pedagogiska satsning som Sundsvalls kommun deltagit i sedan 2007. Hon hade då länge känt att hon behövde utveckla sitt IT-kunnande, framför allt vad gällde arbetet med eleverna. Där upplevde hon att hon hade en tydlig brist. PIM-examinatorn och IT-pedagogen Helene Oscarsson berättar att många pedagoger i kommunen vittnat om en liknande känsla.
- Lärarfortbildningarna i landet är fortfarande dåliga på att lära ut hur man kan arbeta med IT i den pedagogiska vardagen. De lärare som examineras nu kan för det mesta göra en PowerPoint-presentation själva, men de vet fortfarande inte hur man ska arbeta med verktygen ihop med barnen, säger Helene.

I Sundsvalls kommun har man arbetet länge med en IT-satsning där man eftersträvar ett helhetstänkande, från förskolan upp till årskurs nio. När PIM lanserades passade kursen perfekt in i processen. Helene understryker dock att det är fråga om ett förändringsarbete som är omfattande och måste få ta tid.
- Det handlar om en anpassning till samhället, och en stor förändring för många skolor. Inte minst i förskolan är det många som inte hållit på alls med det här tidigare. För dem är PIM ett oerhört lyft. Framför allt bildspel i Photostory, som utan problem kan göras av 4 – 5-åringar. Det är många som hört av sig på sista tiden och vill ha en projektor för att kunna visa sina bildspel. Man känner verkligen av att det har hänt någonting i kommunen, säger Helene.

PIM är ju en internetbaserad kurs, som man som pedagog kan arbeta med när det passar en själv bäst. I Sundsvalls kommun valde man att förstärka självstudierna med kvällsverkstäder där lärarna kunde få hjälp av handledare, något som Tuija utnyttjade och såg som en hjälp i PIM-arbetet. Tuija berättar att hon ändå upplevde en hel del ”PIM-ångest” bland kollegorna till en början, men att det mesta av den la sig ganska snabbt. När man väl sätter i gång så inser nog de flesta att detta är ett hjälpmedel, verktyg i vardagen med barnen.
- Eftersom det finns olika trappsteg kan alla utvecklas i det här, var man än befinner sig när man börjar. Det är en stor styrka med kursen, säger Tuija.

Det är kanske inte en slump att Tuija fastnat så mycket för just Photostory. Berättande i alla dess former har alltid legat henne varmt om hjärtat. Då och då brukar hon släcka ner i klassrummet, tända kandelabrar och ha en berättarstund av ett rakt igenom analogt slag. Ibland är det sagor som frambesvärjs, ibland mer verklighetsbaserade anekdoter, från till exempel andra världskriget.
- De brukar älska det där. Jag tror inte barnen idag får så mycket av muntligt berättande annars. Det är så mycket datorer, tv och fritidsaktiviteter, och allt ska klaffa i familjerna. Man hinner knappt sitta ner och prata med varandra. Förr – eller snarare förrförr – var det muntliga berättandet enormt viktigt, säger Tuija.

Tuijas vurm för det analoga och "gammaldagsa" kan kanske tyckas rimma dåligt med fascinationen för datorer och storbildsskärmar. Tuija menar dock att de digitala verktygen bara breddar hennes repertoar som pedagog.
- Det ena utesluter naturligtvis inte det andra. De här nya verktygen tar inte bort något från mig som pedagog eller berättare. Det ger mig bara fler möjligheter. Varje verktyg ska användas till det som det är bäst till. Barn fungerar väldigt olika också. För vissa är det auditativa starkast, för andra det visuella. Det gäller att få in så många kanaler som möjligt, och inte fastna för mycket i en enda. Ibland kan barnen säga: ”nu är vi less på att höra dig berätta. Kan vi inte göra något annat?” På samma sätt kommer de tröttna sabbt om vi bara gör bildspel. Vi måste se till att hela tiden vi varierar oss, och utvecklas, säger Tuija.

Kontaktinformation: Tuija Korkeamäki
arbetar på Lucksta skola i Sundsvall.
E-post: tuija.korkeamaki@skola.sundsvall.se