Den röda bilen sticker ut i landskapet. Den syns tydligt där den far fram längs solindränkta skogsvägar och ner för sönderfallande klippsidor. Ingenting verkar kunna stoppa dess framfart. Till slut når den äntligen fram till staden på andra sidan havet. Men där mellan höghusen ligger oväntade faror på lur. Carlos Echeverrias målningar är små stilistiska mästerverk. När han började på bildberättelsen ”El auto rojo” hade han inte sagt ett ord i skolan på över två år. Nu har den blivit en bok och en film där han själv har talat in speakertexten.
 

Berättelsen om den röda bilen är en av frukterna på Tuva-Stina Lindéns frodiga träd. Tuva-Stina arbetar som speciallärare i svenska på den invandrartäta Lillholmsskolan i Stockholm, och många av eleverna som kommer till henne har ett mycket begränsat språkbruk. Därför arbetar hon parallellt med bild- och skrivargrupper. Ladda ner Carlos bok Den röda bilen.

Hon menar att bilden är ett klart underskattat sätt att utveckla språket. Genom att måla ges eleverna möjlighet att uttrycka sina känslor och minnen i fall där talet och texten brister. Tuva-Stina ställer alltid frågor om målningarna – Var på bilden vill du vara? Saknar du någon på bilden? – och med dessa frågor får hon eleverna att berätta vidare, penseldrag för penseldrag. Ofta slutar det hela med en längre serie av spännande bilder som man kan samtala och skriva om, precis som i Carlos fall. Och ”El auto rojo” är väl kanske det mest uppseendeväckande exemplet, Tuva-Stinas flaggskepp. Arbetet med berättelsen fick sakta men säkert Carlos att börja prata i skolan efter två långa år av tystnad. Men det finns också många fler exempel där bilderna attraherat, lockat fram och utvecklat ett språk hos eleverna.

Vilka elever som får komma till Tuva-Stina bestäms av de andra lärarna, och för det mesta blir det ganska stora grupper. ”Det är många här som är olyckliga för att de skriver som krattor, så det handlar ju mycket om att höja deras självkänsla”, berättar hon. Hennes metod är att visa aktivt intresse och undvika allmänt beröm. ”Jag säger aldrig bara rakt ut i luften att något är bra. Man måste kunna koppla på ett intresse även om det bara handlar om två torftiga meningar, stryka under det som är bra och be dem utveckla. Man måste främja vidare skrivande annars dör det”, säger hon bestämt. I skrivargrupperna får varje elev skapa sin egen berättelsebok där texterna ska vara personliga och beröra egna tankar och känslor. Man skriver utkast, läser högt för varandra, skriver om och jobbar vidare. Och att varje text har haft en lång process hos Tuva-Stina märks onekligen på resultatet. Många av dem är mycket bra och man blir en clown och en gråterska om vartannat när man läser.

För att ytterligare höja självförtroendet hos de tvivlande ser Tuva-Stina till att slutresultaten alltid får en publik. Alla texter som skrivs måste framföras på ett eller annat sätt. Eleverna får stå upp och läsa, som minst i sin egen lilla skrivargrupp, men ofta också i storklassen. ”De andra eleverna är nästan alltid hyggliga och berömmer sina kompisar när de är klara. De vet att de har det lite kämpigt”, ler Tuva-Stina, som inte nog kan understryka vikten av att texterna får fler mottagare än bara läraren. ”Det gör naturligtvis en enorm skillnad om eleverna märker att folk lyssnar på det de har att säga. Deras självkänsla stiger och de blir måna om att utveckla sitt språk så att de kan säga det ännu bättre nästa gång”.

Under många år har Tuva-Stina också låtit plasta in ett exemplar av varje berättelsebok så att de kunnat lånas ut och läsas av andra elever. De senaste åren har dock möjligheterna till spridandet av texterna ökat avsevärt. Den pedagogiska och tekniska resursen Fantasifabriken har sedan år 2000 haft en del av sin verksamhet på Lillholmsskolan, och Sten Canevall, en av resursens två eldsjälar, fastnade direkt för de texter Tuva-Stina producerade i sina grupper. Fabrikens kunskap och utskriftsmöjligheter skulle göra det möjligt att trycka upp dem sprida dem vidare, menade han, och föreslog ett flertal böcker och filmer. Tuva-Stina förhöll sig dock tämligen skeptisk till en början. ”Det är så lätt med all den här nya tekniken att det bara blir flashig reklam av alltihop, att man tappar bort innehållet”, säger hon och fortsätter: ”Men jag insåg väl efter ett tag att det inte kunde skada, att det bara skulle lyfta ungarna ännu mer att se det de skrivit i ett vackert sammanhang”. Och att innehållet skulle bli lidande verkar inte vara någon risk: ”Nej, jag arbetar på precis som vanligt och det är bara de grejerna vi är mest nöjda med som vi lyfter och gör en bok, eller kanske en film av. Och de gångerna vi gjort det har det verkligen varit kul och starkt och fyllt sin funktion”. Som med Carlos Echeverria och hans röda bil. Med hjälp av Fantasifabriken kunde man lägga in hans bilder i datorn, göra ett bildspel och låta Carlos själv läsa in de texter han skrivit. Detta var en stark orsak till att han började prata i skolan.

En annan bok som fått stor spridning bland eleverna på skolan, på andra skolor och på bibliotek i området är den hjärtskärande ”En pojkbok om känslor”. Den är gjord av 17 killar som från början hade det gemensamt att de verkligen vägrade skriva. Tuva-Stina berättar att hon här faktiskt bestämde sig för att göra en bok redan från början.

”Jag kände att vi var tvungna att ha ett mycket tydligt mål, att det fick vara blodigt allvar om det skulle bli något överhuvudtaget, och det blev det ju”, säger hon stolt. Och stolt ska hon vara. Texterna i boken är enkla men oerhört gripande och visar upp djup och eftertänksamhet bakom tuffa ansiktsdrag. Nermin skriver om längtan: ”Jag längtar efter min hemstad som jag aldrig har sett. Jag fick aldrig lära mig cykla på vår gård i Janice. Jag fick aldrig leka i snön och aldrig se vårt hus som ligger bredvid floden. Jag fick aldrig äta en stor glass med åtta kulor eller åka med min pappas lastbil på sommaren. Jag fick helt enkelt aldrig uppleva sådana saker som är kul för det var krig och vi måste fly till Sverige”. Tuva-Stina bläddrar lite i boken och pratar vidare: ”Det var så kul att göra den här för man märkte hur mycket mer de tog sig själva på allvar efteråt. De blev verkligen säkrare och mer nyfikna på sig själva. Och stolta. Flera av dem kommer ofta hit och vill göra en ny bok”.

Och det finns fler starka exempel. I ”Azras bok” berättar Azra om sina krigsminnen från Bosnien och i ”Kurdiska syskon berättar” får vi ta del av den kurdiska syskonskaran Abdullas historia. Tuva-Stina har ett helt litet bibliotek av mycket levande texter, vissa upptryckta och spridda av Fantasifabriken och andra, som tidigare, ”bara” inplastade i ett exemplar. Men alla med det gemensamt att de är frukten av hårt arbete och många överbyggda hinder. På den något provocerande frågan om vad som gör henne så unik som lärare svarar Tuva-Stina: ”Jag tror att vi speciallärare ofta är lite bortglömda på skolorna; sitter i något mörkt hörn och jobbar. Jag försöker istället vara med där det händer och hålla kontakt med alla, även de som inte läser hos mig. Om jag har god status på skolan så får även mina elever det, vilket jag tror är viktigt”. Och där sitter hon nu också, i händelsernas och minnenas centrum, där tankarna inte alltid kommer fram av sig själva men när de gör det oftast är roliga, vackra och på blodigt allvar.

  

Tuva-Stina Lindén arbetar som speciallärare i svenska på den invandrartäta Lillholmsskolan i Stockholm.
E-post: tuva-stina.linden@skarholmen.stockholm.se
 
 
 

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se