Susanne Dacke, som undervisar svenska för invandrare, vill att hennes kurs ska kännas ”på riktigt” och beröra eleverna, inte minst för att de som bara går här några månader ska hinna odla ett genuint intresse för språket. Att låta deltagarna göra digitala bildspel, och publicera sina arbeten i wikis på nätet, är ett sätt att ge kursen ett tydligare syfte.

Bilderna från Cybergymnasiet är inte spektakulära. Vardagsljuset faller över en lång skåpsrad i en dito korridor, ett stojigt klassrum, ett fat med kokosbollar, en grupp elever som sitter och pratar runt ett bord. För Ajmal, som bara läst svenska i några månader, har fotona dock givit inspiration till ett helt A4 med berättande text, ett manus som han nu håller på att redigera. Han läser texten högt för sig själv, ändrar där han tycker att ordkompositionen skär sig. Ajmal läser Svenskundervisning för invandrare på Komvux Södervärn i Malmö, och hans klass har nyligen varit på utbytesbesök på det centralt belägna Cybergymnasiet. Det är intrycken därifrån som han skildrar i det digitala bildspel han håller på att producera.
- Det var ett bra besök, bra att få möta elever med andra förutsättningar. Jag umgås inte med svenskar annars, pratar nästan aldrig med helsvenskar, bara med andra invandrare. De finns ingen integration här. Men nu har vi förstått varandra lite bättre, tror jag. Och jag har lärt mig många nya ord när jag skrivit den här texten, säger Ajmal.

Ajmal är född i en bergsby i Afghanistan, kom till Sverige 2005 och spenderade tre ovissa år här innan han fick uppehållstillstånd. På grund av den brist på nära kontakt med svensktalande som han vittnar om har det varit svårt för honom att tillägna sig det nya språket. I manuset som Ajmal författat till bildspelet skriver han bland annat: ”Jag tänker att de trodde att vi är lite dumma i huvudet, därför att när jag skulle berätta något kunde jag inte förklara på ett bra sätt”. Och det är inte svårt att förstå att han kanske hellre velat kunna använda sitt eget modersmål i de komplexa diskussioner Ajmal minns bäst från utbytesdagen, de om religiösa och kulturella skillnader.
- De frågade varför kvinnor hos oss har sjal. De trodde inte på Gud, med det gör jag. De trodde att vi tillhör en religion bara för att vi är fattiga, och sa att nu när ni bor här behöver ni ju inte göra det. Men så är det inte. Man kan inte lämna Gud bara för att det börjar gå bra för en. Det finns en hel del fel uppfattningar om Islam här i Sverige, som att vi skulle stödja våld, säger Ajmal med skarp röst.

Ajmals lärare Susanne Dacke tycker att besöket på Cybergymnasiet var osedvanligt lyckat, och menar att bildspelen som klassen nu producerar hjälper till att återkoppla till det på ett levande sätt. Att få använda språket i ett sammanhang som känns viktigt och engagerande skapar ett sug efter att lära sig mer, efter att kunna beskriva och göra sig förstådd.
- Känslor är alltid inblandade i all utveckling, säger Susanne.

Varje elev i Susannes klass har en egen sida på en wiki, ett forum på nätet där de kan publicera de bildspel och texter de producerar under kursen. På den egna sidan skildras den egna berättelsen, de egna minnena och intryck ur den egna vardagen. På Viyans sida har hon bland annat skrivit ett brev till sin väninna Anna, som flyttade till Sverige två månader efter henne och nu bor i Stockholm: ”Vad gör du nu? Jag saknar dig mycket. Jag hoppas att vi träffas så snart som möjligt och sitter och pratar med varandra. Jag längtar mycket efter mina föräldrar och mitt hemland. Jag kommer på sommaren och hälsar på er”. Viyan säger att hon tycker det är väldigt viktigt för henne att lära sig svenska, även om hon mest använder kurdiska hemma. Inte minst vill hon kunna prata med läkare och dagispersonal utan att känna sig dum.
- Jag har börjat prata svenska med min son nu också, i alla fall när jag har tid. Den här kursen är jättebra, och jag lär mig språket mycket lättare när jag får göra filmer och skriva texter om mitt liv, säger Viyan.

För läraren Susanne Dacke handlar arbetet med bildspelen och textpubliceringarna på nätet om att ge SFI:n större betydelse för eleverna. De flesta i henne klass har bara sju till åtta års utbildning från hemlandet, och många har problem med att tillägna sig svenskan. Dessutom är det löpande intag på kursen, och vissa deltagare stannar bara några månader innan de får jobb eller kommer in på en annan utbildning. Om de ska hinna lära sig något på den tiden måste det de gör under kurstiden kännas ”på riktigt” och engagerande, menar Susanne.
- Jag vill inte att SFI:n ska vara skola på det traditionella skolsättet. Det är viktigt för mig. Det är vanligt att man försöker sätta sig i någon slags språklärarrespekt, och det blir lätt väldigt beskäftigt: ”Säg efter mig. Vad heter du?”, och så vidare. Jag vill att det vi gör här verkligen ska beröra eleverna istället, säger hon.

När Susanne först kom i kontakt med det digitala berättandet för två år sedan var det just potentialen att beröra som fångade hennes intresse. Här fanns en möjlighet att utgå från gemensamma, verkliga upplevelser i undervisningen. Här kunde eleverna få sätta ord på saker de har varit med om eller sett, istället för att bara lära sig glosor och slå i lexikon. I wikin fanns också kanalen till en ny publik. När släkt, vänner och grannar plötsligt kunde gå in och titta på elevernas produktioner blev det extra viktigt att texterna var genomtänkta och språkligt korrekta.
- När man producerar någonting får kursen ett klart tydligare syfte. Det säger sig självt att det blir mer på riktigt om hela världen kan läsa det, istället för att man bara lämnar in ett skrynkligt papper till mig. Många av mina elever är lågutbildade och mest hemma och passar barn och så, men nu sitter de faktiskt här och publicerar sig. Det är en hel del jobb, men det är värt det när man ser hur stolta de är över sina produkter, säger Susanne.

Materialet som eleverna publicerar i sina wikis är väldigt blandat. Sura beskriver inlevelsefullt hur man lagar hennes irakiska favoriträtt, bereane. Mehtap har skrivit en dikt som heter ”Naturen vaknar”. Ajmal berättar i ett bildspel om sitt möte med den svenska discokulturen: ”När jag gick till disco fick jag en kulturkrock eftersom det inte var vanligt i mitt land, men efter ett par gången blev det kool”. Filmen var det första arbetet som Ajmal publicerade i sin wiki, och speakerrösten är långsam och lite stapplande. Tittar man på senare verk är det uppenbart att Ajmal tagit stora kliv i svenskan sedan han började på kursen.
- Wikin är ett sätt att ge eleverna bättre självförtroende i språket. Det blir så tydligt för både dem och andra att de utvecklas hela tiden, säger Susanne.

Viyan har fått upp en bild på en fågelholk framför sig på skärmen, och improviserar ihop en kort text om dess invånare: ”När de sjöng vaknade jag i morse. Jag blev mycket glad”. Viyan avslöjar att hon valt ut bilden eftersom hon har två kanariefåglar hemma som hon tycker mycket om. Allra helst verkar hon dock vilja prata om någon annan, som också väntar på henne hemma. Viyan plockar upp sin mobiltelefonen och visar skärmsläckaren.
- Det här är min son Darin, säger hon och ler stort.
För Susanne Dacke har fotografier blivit en given och berikande del av undervisningen. Hon är själv mycket fascinerad av dess dragningskraft, och har under de senaste åren byggt upp en databas med över tusen egenfotograferade bilder som eleverna kan låta sig inspireras av. Det är härifrån Viyan tagit sin fågelholksbild, och här finns också: skrotfärdiga bilar, nyfödda svanungar, diskande treåringar, snötäckta tallar, kravallpoliser. Det är ett imponerande arkiv.
- Bilder är nåt som talar till alla människor, som verkligen berör. De ligger närmare känslorna än vad till exempel text gör. Vi brukar projicera upp bilder från arkivet på väggen och skriva gemensamma bildtexter till dem. Det är något av en lågstadiepedagogik, men väldigt effektivt, säger Susanne.

Bildarkivet och Susannes pedagogiska tankar kring digitalt berättande i SFI-undervisningen finns samlade i en wiki med titeln ”Bild med text”, bildmedtext.wikispaces.com/. Susanne började arbeta fram resursen för två år sedan tillsammans med en kollega – Maria Nikka – som nu arbetar på en annan skola. Ingen av dem hade tidigare någon direkt vana vid datorer och multimediala verktyg, så att få chansen att vara två och hela tiden kunna peppa varandra, var för dem en viktig förutsättning. De kunde sitta hemma på nätterna och skypa, berättar Susanne, och på så sätt sakta lära sig mer och mer tillsammans.
- Egentligen behöver man inte ha så mycket förkunskap för att kunna komma igång med ett sånt här arbete. Men att ha ett bollplank är helt ovärderligt, säger Susanne.

Som titeln på hennes wiki antyder har bilden och dess relation till texten en mycket stark ställning i Susannes pedagogik. Lika viktig är dock möjligheten att med de nya medierna kunna spela in och redigera ljud. Hennes elev Sura har idag dragit sig undan in i ett tyst arbetsrum för att spela in speakern till sin bildberättelse från Cybergymnasiet. Hon håller den digitala diktafonen i ena handen, och manuset i den andra. Hon trycker på inspelningsknappen och läser texten en gång rakt igenom, möjligen aningen forcerat.
- Man blir lite mer nervös när man ska läsa i en diktafon. Jag vet inte varför, men det här är mycket svårt. När jag är på rast går det jättebra att prata med de andra. Jag får väl bara träna, så lär jag mig det här, säger Sura, och läser texten ännu en gång.
Sedan går hon tillbaka till klassrummet och kopplar in diktafonen i datorn. Filerna förs snabbt över och Sura lyssnar på de olika versionerna i sitt headset.

Susannes elever får spela in längre texter minst en gång i månaden, och de flesta av dem publiceras i slutänden på deras wikis. Möjligheten att få spela in sin röst, att enkelt och direkt kunna lyssna och ta om tills man är nöjd är ovärderlig för medvetenheten om den egna språkutvecklingen. Eleverna går ofta in på varandras sidor och lyssnar på klasskompisarnas berättelser, och även i den direkta pedagogiska situationen för Susanne är den audiella dokumentationen mycket användbar.
- När vi kommunicerar hör jag egentligen inte hur eleverna pratar. Med hjälp av inspelning, när jag och de kan lyssna och diskutera tillsammans, kan jag göra det mer konkret vad jag egentligen begär av dem, säger hon.

Kontaktinformation: Susanne Dacke 
arbetar på Komvux Södervärn i Malmö.
E-post: susanne.dacke@pub.malmo.se