Ingrid Sahlbäck har äntligen hittat ett bra verktyg för värdegrundsarbete i sin förskoleklass. Med hjälp av Photostory får hon tid till ingående samtal om vardagskonflikter med de rastlösa sexåringarna. 

Ett tiotal förskolebarn leker med plastdjur på klassrumsgolvet. Det blir stojigt och stimmigt när bondgårdens storheter stöter samman med exotiska däggdjur i en mängd parallella relationsdramer och äventyr.  När Källa kommer fram och frågar om hon får vara med och leka tystnar dock barngruppen plötsligt. De tittar upp på sin klasskompis och visar – på alla tänkbara sätt – att hon inte är välkommen. En elev tittar demonstrativt bort, en annan räcker ut tungan. En korsar sina fingrar och håller upp dem mot Källa.
- Det här är mitt tecken för nej. Förstår du? säger hon avspisande.
Lite vid sidan av står en pojke och fotograferar händelsen tillsammans med pedagogen Ingrid Sahlbäck. De är mitt inne i produktionen av bildberättelsen ”Får jag var med”, vars enkla story improviseras fram under inspelningen. Ingrid har presenterat en grundintrig för eleverna, men efter varje bild för de tillsammans en dialog om vad som bör hända härnäst, om hur varje scen bäst ska skildras.
- Kan vi inte bara skaka på huvudet allihop? Det skulle jag ha gjort om jag inte ville leka med nån, säger en elev.
- Ja, det är bra tänkt. Tyvärr syns det inte så tydligt på bild när man skakar på huvudet. Kommer ni ihåg att vi har testat det i en annan film, undrar Ingrid, och flera av eleverna nickar.
Det blir istället de korslagda fingrarna som får illustrera utfrysningen av Källa, och på följande bild poserar sedan den utsatta flickan med en hjärtskärande sorgsen min.

Ingrid Sahlbäck är PIM-examinator och pedagog i förskoleklassen på Herrhagsskolan i Karlstad. Hon använder Photostory för att förstärka sina samtal kring värdegrundsfrågor med eleverna. I korta rollspel låter hon barnen iscensätta vardagssituationer där problem i det sociala samspelet blir tydliga. Att Källa inte får vara med och leka idag är självfallet en dramatisering, men liknande händelser utspelar sig på alla skolgårdar, och drabbar de flesta barn någon gång under uppväxten.
- Det finns ett stort behov av att diskutera värdegrundsfrågor i den här åldern. Sexåringar är fortfarande väldigt egocentriska och har inte så mycket empati. Det handlar om att ge dem grunder i att umgås,  att lära sig fungera ihop med andra, säger Ingrid.
Ett bra värdegrundsarbete predikar inte en given moral; det resulterar inte i ett fördömande av ett ”felaktigt” beteende. Istället handlar det om att låta eleverna själva bli medvetna och aktiva i sina relationer med andra, att få dem att förstå att det som gör ont på dem själva, också kan göra ont på andra. Men även att händelser kan upplevas väldigt olika av olika personer.
- Jag vill göra dem medvetna om vilka problem som kan uppstå i det sociala livet, och lära dem att ställa saker och ting till rätta. De ska själva kunna ta tag i och lösa problemen på ett konstruktivt sätt. Det är ju komplicerat, och något man självklart måste jobba vidare med i skolan sen, men jag kan i alla fall så ett frö, säger Ingrid.

De lite äldre eleverna på Herrhagsskolan använder studiematerialet Livsviktigt i värdegrundsfrågor, men Ingrid har länge saknat ett liknande material riktat direkt till sexåringar. Livsviktigt kräver en för hög abstraktionsnivå och skrivförmåga av barnen för att fungera bra i en förskoleklass.
- Det behövs enkelhet, tydlighet och snabbhet när man jobbar med sexåringar. De är väldigt rastlösa i den här åldern och det kan vara svårt att få dem att fokusera, säger Ingrid.
Hennes ord ackompanjeras väl av ljudet från klappramsor, jage och 20 frågor till de vuxna – lekar som hela tiden transformeras och övergår i varandra, men håller en konstant energi- och ljudnivå.
- Man får vara med på lite kaos, ler Ingrid.
Med filmproduktionerna i Photostory säger hon sig ha hittat den direkthet i värdegrundsarbetet som hon länge saknat. Programmet är lättarbetat och ger feedback direkt. Dessutom har det multimediala en förstärkande effekt som förtydligar situationerna och engagerar eleverna.
- Photostory-arbetet gör att jag kan föra samtal med eleverna som de kan relatera till och förstå på ett annat sätt än tidigare. Inte minst musiken drar till sig barnens uppmärksamhet och förstärker budskapet, säger Ingrid.
Att eleverna själva får vara med och skapa sitt eget ”studiematerial” rimmar väl med gängse förskolepedagogik, där konkretisering av abstrakta fenomen, och upplevelser med kroppen står i centrum. Barnen blir deltagare i produktionsarbetet, inte bara iakttagare.
- Jag är övertygad om att de tar till sig de här svåra frågorna mycket lättare nu när de själva är aktiva, än vad de gjort om jag bara pratat på och de lyssnat, säger Ingrid.

Inspelningen är avslutad för idag. Ingrid har fört över bilderna till datorn och eleverna sitter samlade vid storbildskärmen. Den grupp som är huvudansvarig för just denna film får välja färg på vinjetten, och en passande bakgrundsmusik. Sedan dras bildspelet igång. Det har bara gått några minuter från det att eleverna varit mitt uppe i dramatiseringen, tills att de nu kan se sina miner och gester breda ut sig inför klassen i stort och påtagligt format. Eleverna har samstämmigt bestämt att Källa i filmen ska springa till fröken för att få tröst. Den sista bilden så långt i filmen visar Källas tårar och anklagande finger riktat mot plågoandarna.
- Hur tror ni att Källa känner sig nu? undrar Ingrid.
- Ledsen. Kanske sur, föreslår en av eleverna.
- Man kanske skulle känna sig lite ensam, menar en annan.
Ingrid nickar och säger att hon också tror det.
- Men vi har ett problem här eller hur? Hur ska vi lösa den här situationen tycker ni? Vad ska vi göra för att få Källa att må bra igen?
- Jag tycker det är bäst att fröken kommer och säger till de andra, menar en flicka, som för övrigt är den samma som tidigare korsat fingrarna med så välspelat förakt i filmen.
- Nej, man ska försöka själv, kontrar hennes kompis. Jag tycker det är bäst att Källa själv ska säga att man faktiskt ska dela med sig.
- Ok, då försöker vi med den lösningen. Och så får vi se hur det går efter det, säger Ingrid och stänger av storbildsprojektorn.

Bildspelen tillkommer alltid i en tvådelad process, där Ingrid och eleverna spelar in ena halva av filmen åt gången. I pausen tittar de på resultatet så långt, och bestämmer gemensamt hur konflikten bäst ska lösas. Produktionen sker alltså med konsekvent återkoppling till dramats olika scener, och ett ständigt pågående samtal där eleverna är aktiva. Storbildsprojektorn och de multimediala verktygen underlättar den dynamiska processen. Man kan när som helst stanna upp, gå tillbaka till en bild, reflektera och återkoppla.
- Samtalen är naturligtvis den viktigaste delen av det här projektet. Det gäller att lära sig fundera och sätta ord på det man tänker. Och lyssna på andra. Det blir mindre och mindre tid till den biten i skolan, fast det är så man verkligen lär sig nåt, säger Ingrid.
För henne handlar det konkreta receptionsarbetet om en balansgång mellan att få barnen att känna sig delaktiga, och att få fram en tydlig poäng i varje film.
- Jag lär mig mycket om det under tiden. Det gäller att vara respektfull mot det barnen säger, och bejaka deras förslag. Samtidigt måste man våga vilja nå någonstans, våga vara med och påverka själv.
Den film vars tillkomstprocess Ingrid är mest nöjd med hittills handlar om en mössa, om hur en äldre flicka på skolan rycker denna av huvudet på en av förskoleeleverna och skrattar. Berättelsen är ”based on a true story”. I den efterbildade verkliga situationen skrattade även den yngre flickan, berättar Ingrid, trots att hon egentligen var väldigt ledsen. Hon var för osäker och rädd för att visa vad hon egentligen kände, och den äldre tjejen misstolkade det hela som en uppmuntran åt henne att fortsätta. Under filminspelningen fick den ”trakasserade” tjejen chansen att själv spela mössryckaren.
- Det är en stor vinst att barnen får prova på roller de inte är så vana vid att ha, och känna på hur det känns. På så sätt får de en större förståelse för andra. Det märks kanske inte så mycket under själva inspelningen, men däremot när de tittar på filmen efteråt. Då lever de sig verkligen in i situationerna och känslorna, säger Ingrid.

Ingrid är alltså PIM-examinator i Karlstad och hennes PIM 5-uppgift handlar just om värdegrundsarbete med Photostory. Arbetet med att ta sig upp de fem nivåerna har givit henne ett självförtroende vad gäller det tekniska som hon aldrig trott var möjligt.
- PIM har upphöjt mig till något av en expert, fast jag knappast är det. Men jag har verkligen vuxit i hanteringen av tekniken. Och det blir mycket roligare när man inte är så begränsad, säger hon.


Kontaktinformation, Ingrid Sahlbäck, Herrhagsskolan
E-post: ingrid.sahlback@karlstad.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se