Christina Kvarnemo anser att det bästa sättet att lära sig något är att experimentera och samarbeta. Under det senaste året har hon och eleverna i andra klass på Nästegårdsskolan i Kvänum hjälpts åt att utforska Smartboardens potential. Denna dag tillverkar de sagor med handritade bakgrunder, digitala karaktärer, texter och inspelat tal. 

En av karaktärerna i sagorna på Nästegårdsskolan i Kvänum lever ett formidabelt dubbelliv. Inför familjen låtsas han vara en helt vanlig kille, en tvåbarnsfar som förtjänar sitt leverbröd på något så oglamouröst som att köra racerbil. Men egentligen är han polis. Han både snusar och tar fast skurkar på löpande band. De två skaparna av den våghalsiga huvudrollen sitter i klassrummet och ritar bakgrundsbilder till sin berättelse. Till skillnad från många av Marvels superhjältar, som också de ofta har en hemlig identitet, flänger denna tvåbarnspappa dock inte runt mellan höghusen i New York eller LA för att rädda världen.

Ett av scenerierna är istället parkeringsplatsen utanför det lokala ICA. Tecknarna håller just på att avsluta färgläggningen av sitt verk och har gjort av med en bra bit av kritan som bär stormarknadens röda färg.

Barnen går i tvåan och arbetar denna förmiddag, liksom resten av klassen, med att skapa digitala sagor.
- Vi kallar dem sagor men det kanske är fel i traditionell betydelse. Det handlar mer om ett fritt fantiserande från elevernas sida, berättar Christina Kvarnemo, lärare på Nästegårdsskolan. Och även om både blyertspennor och färgkritor alltjämt är essentiella verktyg vid levandegörandet av dessa fantasier så är arbetsprocessen med ”sagorna” inte heller helt traditionell här. Den gamla tekniken blandas med ny och det sker en ständig korrespondens mellan analoga och digitala verktyg i klassrummet.

När eleverna målat färdigt sina bakgrundsbilder skannas dessa in och bearbetas i datorn, eller på det digitala ritbordet - Smartboarden. Genom programmet Notebook skapas bildspel där teckningarna utgör bakgrunder, miljöer som får liv genom pratbubblor, text och inspelat tal.

I programmet finns också en lång rad färdiga objekt och figurer som eleverna kan använda som karaktärer till sina historier. De är frilagda och enkla att lägga in ovanpå bakgrunden. Sedan kan man flytta runt dem tills man är nöjd.
- Det finns ett stort galleri med bilder i programmet, och det kommer nya hela tiden. Det kanske inte är världens mest uttrycksfulla figurer, men det är smidigt att använda dem. Och jag tycker det är spännande att blanda olika tekniker på det här sättet, säger Christina.

Eleverna i Christinas klass befinner sig i olika faser av sitt sagoberättande. Vissa sitter med färgkritorna i högsta hugg vid sina bänkar, andra arbetar vid datorerna, här eller i datasalen två klassrum bort. Då och då går Christina iväg med en grupp för att visa hur man läser in bilderna med bibliotekets skanner.

Framme vid tavlan står två flickor som försöker lära sig att behärska Smartboarden. På många skolor i bland annat Storbritannien har denna tavla helt konkurrerat ut den traditionella. Ritbordet är kopplat till en projektor, som sitter fastskruvad i taket, och en vanlig dator. Vad som sker på tavlan styrs via datorn, eller framme vid tavlan själv. Den är tryckkänslig och kan styras både med hjälp av handen eller med speciella pennor.

Flickorna har hämtat in sina två huvudkaraktärer – Prinsen och Katten - från galleriet i Notebook och flyttar nu runt dem med händerna för att hitta den mest dramatiska uppställningen för scenen. Några extra blommor ska också ritas in och en av kreatörerna plockar upp den gröna pennan, som är kopplad till skärmen, och börjar dra en stjälk. Det blir inte riktigt som de tänkt sig. De raderar snabbt alltihop med ett digitalt suddigummi.
- Vi fick det digitala ritbordet för ett och ett halvt år sedan och jag har låtit eleverna använda det ända från början, men eftersom de bara kan jobba en eller två åt gången så har de ännu inte hunnit bli helt bekväma med den. De skymmer ljuset från projektorn och är osäkra på hur pennan för sig, säger Christina. Långsamheten i denna lärprocess är dock ingenting som hon ryggar för.
- För mig är det ett fantastiskt verktyg och jag är säker på att det kommer bli det för dem också. Det gäller bara att de får använda den frekvent och ges lov att experimentera. Jag vill att de ska ha mycket nytta av den i framtiden, inte minst vad gäller redovisningar av sina arbeten.

Att ständigt experimentera är viktiga ledord också för Christina själv. Idag är första gången som hon arbetar med elevernas egna bakgrundsbilder i Notebook-bildspelen. Tidigare har hon använt sig uteslutande av de medföljande miljöerna i programmet.
- Det har fungerat bra men jag tyckte det blev lite väl platt och plastigt, berättar hon. Det här känns mycket mer levande.

Det nya arbetssättet visar sig dock inte vara helt utan problem. Två flickor i klassen har en vårtig häxa som drivande karaktär i sin berättelse. De har dock inte kunnat hitta någon sådan i datorns bildgalleri. Den ena av dem ifrågasätter om den andra letat tillräckligt noggrant.
- Jag skrev in Witch på Sök. Witch betyder häxa på engelska, faktiskt. Det fanns ingen där, försvarar den andra sig. Christina föreslår att de kanske kan måla en egen häxa, och klassens expert på tecknade vårtor blir anlitad. När den färdiga häxan senare ska skannas in spelar dock tekniken dem alla ett litet spratt. Ingen vet hur man ska få bort den vita rektangeln som bildas bakom teckningen. När häxan dras in över bakgrunden så skymmer den genast mer av bilden är önskvärt. Flickorna provar att placera sin karaktär ovanpå den ljusa himlen, men då ser det ut som om hon flyger – och det utan någon kvast!
- Men om ni ställer henne där nere på gräset och sedan fyller ut det vita med grön färg på Smartboarden? Det kanske fungerar? Vad tror ni? undrar Christina.
Eleverna inser att detta kan vara en lösning och ställer sig i kö till den elektroniska tavlan.
- Jag har ingen aning själv om hur det kommer att bli, avslöjar Christina. Jag håller på att lära mig det här, precis som de. Vi hjälps åt med att utforska och prova på. Jag är ju bara en - de är sexton. Och de är alla himla kloka, var och en på sitt sätt.
Christina berättar om en kille i klassen, som har ”lite myror i baken”, men som är fantastisk på datorer. Han hjälper ofta de andra och kunskaperna sprids.
- Jag vill få dem att kunna hantera de här verktygen själva. Det är därför jag föreslår att de ska göra sina sagor i grupp, så att de lär av varandra. Samarbetet är en av de viktigaste delarna av det här projektet.

Christina använder nästan aldrig den vanliga ”vita tavlan” i undervisningen längre. Det digitala ritbordet har så många fördelar, menar hon. Hon kan spara och skriva ut allting som hon antecknar och förklarar för eleverna. Hon kan lätt återgå till något hon pratat om tidigare under lektionen, och om någon elev är sjuk så är det bara att skicka hem filer till honom eller henne via mail, så att ingen missar någonting viktigt.

Christina var entusiastisk till det nya verktyget ända från början, men hade lite svårt att få grepp om hur det skulle användas. Handledningar till det fanns bara på engelska och de riktade sig mest till företag. Det första halvåret använde Christina därför Smartboarden mest som en ”vanlig” vit tavla.
- Som för det mesta med ny teknik förväntades det att man skulle kunna handha den och förstå sig på den utan att få någon ordentlig genomgång. Men vi var några stycken som fick tavlor samtidigt och vi ordnade till slut fram en eftermiddagsgenomgång. Det blev en nytändning för mig när jag insåg vidden av dess användningsområden, berättar hon.

En av de viktigaste fördelarna med det digitala ritbordet anser Christina vara att den är bra på att upprätthålla elevernas fokus. Med så kallade gardiner kan man skärma av delar av rutan och långsamt visa fram nya så att eleverna bara behöver koncentrera sig på till exempel ett mattetal i taget.
- Och när man visar upp och pratar om digitala arbeten, som de här sagorna till exempel, är det lätt att få med sig hela klassen, säger Christina. Den fångar verkligen upp barnens intresse.

I slutet av dagen är det återsamling i klassrummet och genomgång av hur arbetet med sagorna förlöpt. Via nätverket kan Christina lätt komma åt alla filer som producerats på de olika datorerna och visa upp dem direkt på det digitala ritbordet. Alla elever får berätta kort om sina sagor och om hur man tänkt när man skapat dem. Även de problem som uppstått på vägen ska fram i ljuset.
- Detta är ytterligare ett sätt att lära sig lite av varandra, berättar Christina efteråt.

En grupp berättar att de blev missnöjda med den lila färgen efter inskanningen och försökte måla på extra färg direkt på ritbordet. Det skar sig dock kraftigt mellan kritnyansen av lila och den mer neonglänsande på skärmen. De fick bättra på för hand och skanna om teckningen istället. På en bild har eleverna lagt en svart berättartext ovanpå ett mörkbrunt parti i bakgrunden. Med en enkel rörelse flyttar Christina texten ut på det vita och demonstrerar hur mycket lättare den blir att läsa där. Eleverna ser tydligt hur hon gör och håller med om förbättringen.

Christina tar också upp problemet som hon själv haft med häxan och den vita rektangeln. Hon flyttar runt den med handen för att visa hur hon menar.
- Det är väl för att man skannar in pappret runt om teckningen också? föreslår en av eleverna.
Christina nickar och får sedan ingivelsen att flytta häxan bakåt i lagerhanteringen för att se om det vita möjligtvis kan döljas av en annan av sagans karaktärer. Då försvinner den plötsligt helt och verkar omöjlig att markera igen. Antagligen har den lagt sig allra längst bak, helt täckt av gräs och moln.
- Åh nej, gå ut Christina, säger en av eleverna som är orolig för sin saga.
Christina ler och låtsas gå ut ur klassrummet.
- Nej, inte gå ut. Gå ut ur programmet. Utan att spara. Då blir det som det var innan.
- Ja, det har du rätt i. Vilken tur. Tänk om jag hade gjort bort mig fullständigt, säger Christina.
- Då hade du fått vara häxa i hundra dagar, säger flickan och alla i rummet skrattar.

Kontaktinformation: Nästegårdsskolan, Kvänum
Christina Kvarnemo
E-post: Christina.Kvarnemo@master.vara.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se