Kajsa och Venesa gör änglar ihop. Det är snart jullov och därför pysslas det intensivt i klassrummet. Kajsa håller pappkonen medan Venesa gör sitt bästa för att få fast det lilla flirtkulshuvudet. Särken kommer långsamt på plats. Glittret. Vingarna. Håret på ängeln är en avbild av deras eget, hälften vitt, hälften svart, i garn. Bilden av arbetet värmer i hjärtat. Venesa och hennes klasskompisar från stan är på besök ute på landet och mötet är en del av ett projekt som ska öka den kulturella förståelsen och motverka framtida främlingsfientlighet i området.

Yngsjö skola ligger mycket vackert; ett gammalt, rött stenhus bara någon kilometer från havet. Samhället är litet och det går inte mer än 64 elever på hela låg- och mellanstadiet. Alla barnen har svenska föräldrar och det är en bra bit in till Kristianstads mångkulturella områden. Det är mer än tre mil till Gamlegårdskolan där Venesa går. Lärarna i Yngsjö ser detta avstånd som delvis ett problem. Om man aldrig stöter på andra kulturer i vardagen är det lätt att få en grovhuggen, fördomsfull bild av hur de fungerar. Av stadsdelarna där alla vill stjäla dina saker. Av flickor som tvingas gifta sig redan när de tre år gamla. För att motverka detta, för att så att säga minska avståndet till stan och dess kulturblandning, har man på Yngsjö startat ett samarbete med Gamlegårdskolan, där cirka 90 procent av eleverna har invandrarbakgrund. Tanken är att barnen från de båda skolorna ska träffas med jämna mellanrum och bygga upp, om inte en nära vänskap så i alla fall förståelse och tolerans.
 

Av praktiska skäl kan dock inte mötena ske så ofta att de räcker i sig. Därför har en stor del projektet gått ut på att använda sig av datorer och mail för att hålla liv i kontakten. Eleverna är indelade i grupper som alla har fått var sin egen ’konferenslokal’ i programmet First Class. ’Konferensen’ fungerar så att man inom gruppen kan läsa och besvara allt som de andra skriver. Någon kan ställa en fråga, så att säga rakt ut i luften, och vem som helst kan välja att svara på den. Jag pratar med Åsa Widell, en av de inblandade lärarna, och hon är mycket positiv till detta. ”Naturligtvis är det olika hur mycket varje elev deltar men eftersom det är så många barn i varje grupp så händer det ändå något hela tiden, i alla fall på de flesta ’konferenserna’. Det kan bli väldigt dynamiskt”, berättar hon.

Kontakterna med Gamlegårdskolan är också hela tiden kopplad till undervisningen. Genom att bland annat läsa böcker som skrivits av invandrare i Sverige har man skapat ett intresse för flyktingars situation och visat upp vilka problem det kan innebära att komma till ett nytt land, både praktiskt och känslomässigt. Många frågor från eleverna i Yngsjö har också handlat om detta. Jag och Åsa läser ett mail där Zeinab från Irak svarar på varför hon kommit till Kristianstad: ”Min pappa tyker inte om Sadam för att Sadam dödar andra människor som inte har gortnot. Om min pappa och mamma gor tillbaka till Iraq so kommer dem ble dödade so det är derför vi är här i Sverige”. Åsa ler lite sorgset och säger: ”Ja, det är ju väldigt hemskt, men det är så bra när eleverna sköter kommunikationen själva. De får använda sitt eget språk och det finns en direkthet i svaren som de aldrig hade kunnat få genom oss eller några böcker”. Samtalen på nätet handlar också mycket om hur det är i andra länder, vad man har för seder, vad man äter och hur man klär sig. Och det är minsann inte bara eleverna på Yngsjö som vill ha reda på saker. Tamam har till exempel skickat frågan: ”Jag undrar om ni har någon i Yngsjö som bor på en gård som liknar Emils i Lönneberga? Hur är det att bo på en sådan gård?”.    
 
Att träffas regelbundet i verkliga livet har naturligtvis också varit nödvändigt för att upprätthålla elevernas intresse och under de ett och ett halvt år som projektet varit igång har man fått hälsa på hos varandra vid ett flertal tillfällen. Yngsjöbarnen har varit i Gamlegård och fått uppleva somalisk nationalsång och albansk dans. Gamlegårdsbarnen har kommit ut till Yngsjö, promenerat ner till havet och tittat på ålrensningen där. ”Det blir ju dubbla kulturmöten”, menar Åsa och fortsätter: ”Det är inte bara så att det barn från olika länder som träffas utan det är också mycket ett möte mellan staden och landet. 
 
För många är det väldigt exotiskt. När vi hade varit på vårt första besök på Gamlegård så hade vi många intressanta samtal om skillnader och likheter, och om hur barnen uppfattar dem. Eleverna fick nämligen i uppgift att rita något från dagen och vi trodde väl att det skulle bli fullt med slöjor och mörkhyade barn på teckningarna. Istället var det en pojke som målade dragspelsbussen som vi åkte dit med, och enorma höghus i bakgrunden”.

Mötena har dock inte bara varit en dans på rosor - ett fridfullt skapande av mångfärgade änglar. Eleverna har hela tiden varit indelade i två olika grupper efter ålder, och hos vissa av de äldre barnen fanns ett stort motstånd mot projektet från början. De fällde kommentarer om att de inte ville åka till ”blatteskolan” och när man väl var i Gamlegård var det någon som vägrade ta av sig skorna eftersom de var säkra på att de skulle bli stulna. ”Det har faktiskt fungerat bättre med de små barnen. De har lättare att skapa spontana kontakter och är inte lika färgade av fördomar från hemmen och från filmer. Men det uppstår naturligtvis problem mellan dem också”, avslutar Åsa.   
 
Efter allt fingerfärdigt pyssel är det bandy som gäller för många av killarna, och jag får uppleva delar av problemen vi pratat om. Gamlegården har ingen bandyplan på sin skola och därför har eleverna därifrån laddat länge för en match mot Yngsjö. Yngsjö har dock sina helt egna regler, regler som de inte vill rucka på. Konflikten är oundviklig och det slängs ett par mindre vackra ord och det kastas några klubbor. Men det verkar reda ut sig till slut och förresten är det väl just på problemen som man ser att det finns ett behov av mötena. Om alla människor bara hade kunnat sätta sig vid ett bord tillsammans och göra änglar så skulle väl knappast projektet vara nödvändigt.

Från vänster: Kerstin Hård, Kerstin Slättborn, Gunnel Cederblad och Åsa Widell