Vilket barn skulle inte göra vad som helst för att få obegränsad tillgång till godis? En behållare som när som helst på dygnet spottar ur sig kolor, Ferrari-bilar och salta bomber? Det skulle i alla fall Elliot. I hans drömrum finns ett godisrör som går längs hela ena väggen och slutar på armlängds avstånd från hans säng. Det är bara att sträcka dit handen! I två hela dagar har eleverna på Kajaken fått inreda gamla skokartonger till fantasieggande rum. På detta sätt har man försökt locka dem till att samtala, berätta och drömma.

Kajaken är en liten undervisningsgrupp på Lillholmsskolan i Stockholm där man får gå om man har stora läs- och skrivsvårigheter. Eleverna kommer från årskurs tre till sex och stannar i gruppen i minst ett år innan de flyttar tillbaka till sina vanliga klasser. Arbetet kretsar kring att hitta viljan och vägarna att utveckla sitt språk och att återvinna känslan av att man har något att berätta - att det finns någon som är intresserad av att lyssna på en. Och vägen dit går inte bara genom samtal, pennor eller tangentbord.

”Vi måste alltid utgå från nåt konkret”, berättar Annika Eriksson. ”Det kan vara ett foto, en teckning eller ett föremål vilket som helst, men vi kan inte bara be eleverna sätta sig vid datorn och skriva om något. Då blir det två meningar på sin höjd”. Istället arbetar man på ett sätt som tar så många sinnen i bruk som möjligt.

När jag kommer på besök är de små drömrummen redan färdiga och står hemma hos eleverna, som påminnelser om hur de kanske kan få det när de blir stora. Men jag kan ändå nästan ta på intensiteten och lusten som fanns i luften när de skapades. Arbetet dokumenterades nämligen väl med digitalkamera. Barnen visar mig bilderna på storbild och berättar i mun på varandra om klippandet, limmandet och tapetserandet. De har också själva ljussatt och fotograferat sina färdiga interiörer med hjälp av Sten Canevall från Fantasifabriken, en pedagogisk och teknisk resurs som skolan anlitar. De bilder man tagit tillsammans ska senare ligga till grund för en multimedia-presentation där eleverna i text och tal ska beskriva sina drömrum: det zebrafärgade överkastet, discokulan i taket, det hemliga gömstället bakom spegeln.

Och detta är inte det första stora projektet som man genomfört tillsammans med Fantasifabriken. Under 2002 gjordes den imponerande produktionen ”Jag berättar” där man också utgick från ett hantverk. 
 
Skolan hade Makt som övergripande tema och eleverna fick i uppgift att berätta om en situation då de upplevt makt eller maktlöshet. Fast inte i ord utan i lera! Sten, som var djupt involverad även i detta projekt, berättar begeistrat om de många svettiga timmarna då sjukhussängar, svanar och småbröder frammanades ur det uråldriga materialet: ”Det var underbart. Jag är själv bildlärare i grunden så jag är mycket fascinerad av lera.

Och när vi sen fotograferade och lade in allt i datorn var det hisnande att se den enorma spännvidden mellan den nya och den gamla tekniken”. Och just viljan att blanda olika uttryckssätt är något Sten är imponerad över på Kajaken: ”De är väldigt bra här på att blanda många olika ingredienser: lera, bild, röster, musik, text och fotografier. Det är oerhört häftigt att se mötet mellan de olika språken och hur de föder varandra”. 
 
För Anders födde lerfigurerna en text om en gång när bensinen i deras båt tog slut: ”Jag blev jätterädd för att vi skulle fastna där. Vad skulle hända nu? Jo, vi klarade oss tack vare vågorna. Vågorna var höga och puttade oss fram”. Alla applåderar när vi tittat färdigt på det lilla bildspelet med hans egen röst som speaker. Anders ler stolt.

Och när jag pratar med lärare Annika efteråt säger hon: ”Texterna kanske kan framstå som lite torftiga för andra, men de är stora framsteg för våra barn. När de kommer hit är de så vana vid att misslyckas att de nästan helt vägrar att skriva. Och ofta är det samma sak med att teckna. Med leran och fotograferingen har det däremot fungerat jättebra. Sånt är det ingen som har provat på innan och således är det inte heller någon som vet hur det känns att var dålig på det”.

Det undergrävda självförtroendet är annars i de flesta fall centralt hos eleverna när de kommer till Kajaken. ”Ja, de här barnen har ofta stora sorger med sig hit. De vet det mesta om hur det känns att inte lyckas och när saker bara rinner ut i sanden. Därför är det oerhört viktigt att vi alltid gör färdigt det vi börjar på här”, säger Annika. Och de vackra multimedia-presentationerna är ett sätt att förstärka känslan av att bli klar. Eleverna får en cd i handen, en produkt som de själva skapat och kan visa upp för sina föräldrar och vänner. Deras status höjs, båda inför sig själva och inför de andra eleverna på skolan. ”Efter att vi hade gjort ’Jag berättar’ var det många av de andra barnen som kom hit och knackade på och ville börja här. Det gjorde naturligtvis oerhört mycket för hur våra elever kände inför sig själva och sin prestationsförmåga. De växte mycket”, ler Annika.

Ett av årets tema på Lillholmsskolan är Inre miljö. Det är därför man jobbar med sina drömrum på Kajaken. Arbetet är nu inne i textfasen. Tankar och betraktelser från när man gjorde rummen finns redan på papper och nu ska man bara bearbeta och skriva rent. Och även dessa texter ska alltså ligga till grund för en spännande cd-produktion. Den här gången ska eleverna även få göra datorbearbetningen själva. ”Vi har medvetet valt att inte göra det hela så avancerat rent multimedialt den här gången”, berättar Sten. ”Med ’Jag berättar’ gjorde vi det kanske lite svårt för oss. Eleverna tog ju själva alla bilder men det var jag som fick sätta ihop det till en helhet. Den här gången ska vi dock ändra på det”. 

Tanken är att ”Mitt drömrum” ska vara klart innan sommaren och att Elliots godisrör då ska fylla många skärmar med sina oändliga geleråttor och otaliga skumbjörnar.

Kontaktperson Kajaken Annika Eriksson
E-post: annika.eriksson@skarholmen.stockholm.se   
 

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se