För barnen på Måsen lider skoldagen mot sitt slut. Fröken har samlat alla elever i det gemensamma klassrummet och tillsammans går man igenom nästa gympalektion. Först blir det innebandy, sedan leken ”Bomberna” och till sist ”Inte nudda golv”. Fröken visar upp bilder från gymnastiksalen och eleverna får berätta vad de föreställer. På så sätt kan de ställa in sig på vad som kommer att hända nästa dag. Innan man går sjunger man som vanligt en kort avslutningssång. Barnen är lugna och söta och stämningen känns fridfull. ”Ja, visst är de fantastiska. När de är här! Vi har en struktur för dem och det är helt nödvändigt.

 
På avdelningen Måsen på Nossebro skola går bara barn med autism. Alla är normalbegåvade och de flesta kan både tala och skriva, men ändå har de problem med att förstå sin omgivning. Det har ofta sagts om barn med autism att det är som om de levde i sin egna lilla värld. Pedagogerna på Måsen håller med om denna beskrivning. ”Våra barn har inte något inbyggt behov av att kommunicera. Därför har de ofta svårt att förstå hur andra människor tänker och varför de handlar som de gör. Och likadant har vi ofta svårt att förstå dem”, berättar Solveig. 

Barn med autism har också ett ovanligt stort behov av en tydlig struktur i vardagen. Många blir väldigt störda av situationer som de inte förväntat sig och som bryter deras dagliga rutiner. ”Det kan vara lite svårt för oss andra att förstå, men jag tror det är ett drag som alla har i sig. Man råkar ju då och då ut för helt nya sammanhang som från början känns fullständigt omöjliga att hantera, innan man börjar fundera på nya lösningar”, förklarar Solveig. Och visst känner man ju igen sig i det, men för barnen på Måsen är problemet naturligtvis mer utpräglat. Solveig berättar att de ofta kan få panik och börja skrika och kasta saker omkring sig om det händer något oförutsett. Man har därför arbetat hårt med att hitta rutiner som eleverna kan känna sig lugna i. I lugnet kan man sedan långsamt träna barnen i att hantera nya situationer, såna som obönhörligen kommer att uppstå senare i livet. ”Allting handlar om förberedelser. Om man gör dem på rätt sätt så kan man få barnen att göra nästan vad som helst, även sånt de först är rädda för”.

På Måsen har dessa förberedelser i mångt och mycket kommit att ske genom bilder. Tidigare har det mest handlat om symbolbilder, men med digitalkameran har möjligheterna förbättrats avsevärt. Bilder på barnen själva, i miljöer som de känner igen, är mer direkta och har en enorm förmåga att fånga deras uppmärksamhet och vidmakthålla koncentrationen. 


”Vi har ju länge känt till att man ska arbeta visuellt med de här barnen, men den digitala bilden har verkligen öppnat världen både för dem och för oss”, berättar Solveig.   
 
Under skoldagen har man ett schema där varje aktivitet representeras av en bild uppsatt på ett kardborreband på väggen. När aktiviteten är klar tar eleven ner bilden och lägger den i ett fack. Då vet de att de är färdiga och kan koncentrera sig på nästa punkt på schemat. Man använder sig också av bilder så fort man ska göra någon aktivitet som inte sker varje dag. Man förbereder sig för friluftsdagar, gymnastiken på fredagar och besök hos sjuksyster. ”Ja vi hade en pojke som vi ville hålla lite koll på vikten på”, berättar Solveig. ”Problemet vara bara att han vägrade gå in till sjuksyster, han blev helt livrädd så fort han såg henne. Vi fick göra ett papper med bilder på en glad och snäll sjuksyster för att få dit honom. Vi tittade på bilderna många gånger och till slut vande han sig vid hennes ansikte och då var det plötsligt inga problem”.

Man försöker också hela tiden koppla ett verbalt språk till bilderna. Man samlas runt dem och pratar eller låter eleverna författa små texter till dem för att träna upp kommunikationen. För även om de autistiska barnen inte förmedlar sig automatiskt med sin omvärld så menar lärarna på Måsen att de egentligen har ett behov av det, för att passa in. ”De vill ju vara som ’alla andra’ och kunna göra samma saker men de har svårt att förstå vad det är som förväntas av dem. Därför måste vi tydligt visa just det, att vi förväntar oss att de ska kommunicera och berätta vad de vill och inte vill”.

Gabriella, till exempel, har lärt sig att hon ska skriva några rader till bilderna från dagen som gått, så att hon kan ta med dem hem och visa sina föräldrar. Hon har lärt sig att det är hon själv som måste berätta. ”Vårt huvudmål är ju att barnen ska bli självständiga. Här i skolan kan vi ju hålla på att skriva lappar hem till föräldrarna och berätta vad barnen gjort och inte, men det kommer ingen göra senare. De måste lära sig den kommunikationen för att omvärlden ska få en chans att förstå dem. 
  
Gabriella tittar på de fyra bilderna på skärmen. Hon har bakat, varit på promenad, ätit lunch och räknat. På den första bilden är hon mycket koncentrerad och ser glad ut när hon knådar degen med mjöliga händer. Hon tittar upp på mig när jag vill ta en bild av henne. Hon poserar och ler. Sen skriver hon: ’Jag bakar sockerkaka. Det är roligt’.

Vill du veta mer om arbetet på avdelningen Måsen kan du läsa arbetslagets ITiS rapport.
Kontaktperson: Solveig Andersson
E-post: solveig.andersson@kub.essunga.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se