Det här kapitlet är väldigt tekniskt och i första hand till för dig som har en digital systemkamera eller avancerad kompaktkamera och vill veta hur allt funkar. Du bör dock åtminstone ha koll på avsnitten Upplösning, Rätt exponering och Histogrammet för att få ut mer av din digitalkamera vid olika situationer. Kunskap om terminologin underlättar när du läser manualer eller tar del av erfarenheter från andra fotografer.
Digitalkamerans upplösning
Upplösningen mäts i megapixel. Pixel = picture element = bildpunkt. En kamera med 6 megapixel har 6 miljoner ljuskänsliga dioder, CCD:er (CMOS-transistorer på Canons kameror) på bildsensorn. Bilden består då av 2800x2100 pixlar och det räcker utan problem till A3-förstoringar.
Många megapixel ger inte automatiskt hög bildkvalitet. Den avgörs i första hand av kvaliteten på objektiv och bildsensor (och fotograf...). Fördelen med många pixlar ligger mest i möjligheten att kunna beskära bilden i efterhand i datorn och ändå göra stora förstoringar. En test visade att bilden från en 10 megapixels kompaktkamera inte innehöll mer detaljer än en med 7 megapixel. Optiken klarade inte högre upplösning. Digitala systemkameror har mycket större bildsensor och klarar betydligt högre upplösning.
Objektivets brännvidd
Objektivet består av ett antal linser som bryter samman inkommande ljus i en fokuspunkt. Brännvidden, f, är avståndet mellan linspaketets brytcentrum och den punkt där ljus från ett avlägset motiv bryts samman.
I zoomobjektiv kan linserna flyttas så vi får en variabel brännvidd.
Vidvinkelobjektiv är objektiv med kort brännvidd. De ger stor bildvinkel - bra för att få med mycket på nära håll.
Teleobjektiv är objektiv med lång brännvidd. De ger liten bildvinkel - bra för att förstora avlägsna föremål.
Objektivets ljusstyrka
Ljusstyrkan mäts som förhållandet mellan brännvidden och frontlinsens diameter. Ett objektiv med brännvidden 100 mm och en ingångsdiameter på 50 mm får ljusstyrka 2. En hög ljusstyrka på objektivet innebär att du får in mycket ljus och kan få bra bilder även i mörkare förhållanden. Tyvärr är de ofta dyra...
Exempel på hur brännvidd och ljusstyrka anges för ett objektiv: 18-55/3,5-5,6 = ett zoomobjektiv med 18-55 mm brännvidd och med ljusstyrka varierande från 3,5 vid kortaste brännvidd till 5,6 vid högsta.
Bländaren 
Ljusflödet in mot sensorn styrs med bländaren, en lamellformig anordning i objektivet, med varierbar öppning (som pupillen i ögat). Nedbländning betyder att hålet minskar och att mindre ljus når bildsensorn. Öppningens storlek anges med b
ländartalet = brännvidd delat med håldiameter. Full bländaröppning på ett objektiv med ljusstyrka 2 skrivs egentligen 1:2 eller F2, men ofta anges det bara som 2. Eftersom det är ett bråktal så ger bländartal 4 (1:4) en mindre öppning än 2 (1:2).
För ett objektiv med ljusstyrka 2 blir bländartalen räknat från full öppning: 2 - 2,8 - 4 - 5,6 - 8 - 11 - 16 ... Varje steg i skalan ger en halvering* av ljusflödet. Minnesregel:
Nedbländning = större bländartal (minskat hål, mindre ljus).
Uppbländning = mindre bländartal (större hål, mer ljus).
*Teknisk fotnot: Bländartalet är relaterat till diametern men ljusflödet är kopplat till öppningsarean (=diametern i kvadrat). En halvering av arean (ljusflödet) fås vid minskning av diametern med √2 = 1,4. Bländartalet ökar alltså med faktorn 1,4 för varje halvering av ljusflödet.
Ljusmätning
I kamerahuset sitter en mätare som känner av hur mycket ljus som når bildsensorn. Den kan ställas in för att mäta ett genomsnitt av hela motivet, eller mer ta hänsyn till centrala delar. Ljusmätaren är gjord så att den tar ett genomsnitt av ljusheten och sätter mittvärdet till grått. Oftast ger det en bra toning från svart till vitt.
En enfärgad yta, exempelvis vitt kan dock lura mätaren. När du fotograferar den tar mätaren medelvärdet och gör det grått, likadant för ett svart yta. Detta kanske förklarar för dig varför snöbilder ofta blir så grå. Många kameror har speciella motivprogram för snö och vit sand som fixar problemet.
Vitbalansering (färgbalans) 
Kameran har en mätare för att kompensera för olika färgsituationer. Den letar en vit eller neutralgrå yta i bilden och justerar sedan färgbalansen efter den. En lyckad vitbalansering gör att vita ytor verkligen ser vita ut, utan för mycket blått eller rött. I extrema situationer, exempelvis solnedgångar eller inomhusljus, finns inga neutrala ytor och bilden kan bli för gul. I öppna skuggor kan den bli för blå.
En perfekt vitbalansering är inte alltid önskvärd, en helt neutral färgåtergivning av en solnedgång utan varmgul ton blir ganska charmlös. En vinterbild utan en (överdrivet) blå ton kan tappa sin "vinterkänsla". Det går ofta utmärkt att kompensera eventuella färgfel efteråt i bildbehandlingsprogrammet.
Slutaren och exponeringstiden
Slutaren är en sorts "persienn" i kamerahuset som snabbt kan öppnas och stängas. Kompaktkamerorna har en elektronisk funktion direkt på bildsensorn. Slutaren bestämmer hur lång tid bildsensorn utsätts för ljus,
exponeringstiden. Avancerade kameror kan ha slutartider från 30 sekunder ner till 1/4000-dels sekund. Exempel på en serie med allt kortare exponeringstider:
1/50 - 1/100 - 1/200 - 1/400 ... Varje steg ger en halvering av det ljus som når bildsensorn.
Minska risken för skakningsoskärpa (handen darrar alltid lite) genom korta exponeringstider. Särskilt viktigt är det för teleobjektiv med långa brännvidder som förstorar inte bara avlägsna föremål utan även skakningar. En tumregel säger att exponeringstiden bör vara kortare än brännvidden i mm. För ett 100 mm objektiv bör du alltså välja kortare tid än en hundradels sekund. Bilden visar skakningsoskärpa (exponeringstiden är en halv sekund!).
Rätt exponering
Om fotodioderna träffas av för lite ljus så blir bilden för mörk (underexponering) och om de träffas av för mycket kan bilden bli kritvit utan detaljer (överexponering). Ljusmätaren rapporterar till kamerans dator som styr bländaröppning och slutartid så att lagom ljus når bildsensorn. Mindre ljus (eller mindre bländaröppning) tvingar fram längre slutartid. Bilden visar både underexponerade (mörka) partier och överexponerade (vita). Motivet innehåller större kontraster än kameran klarar. Se
Dynamiskt omfång nedan.
En liknelse för sambandet mellan tid, bländare och exponering:
Antag att ljuset är vatten som rinner genom ett rör (genom objektivet). Röret har variabel strypning (bländaren) och en kran som snabbt kan öppnas och stängas (slutaren). Bildsensorn är ett mätglas som ska fyllas. När du stryper flödet (bländar ner) måste kranen stå öppen längre (längre exponeringstid) för att mätglaset ska bli fullt (rätt exponerat). Rinner vattnet över är det överexponering, blir mätglaset bara lite fyllt är det underexponering. Ett halvfullt mätglas motsvarar mellangrå pixlar. De ljusaste pixlarna i bilden ska vara nästan vita (fullt mätglas) annars är bilden underexponerad.
Att öka kamerans ljuskänslighet genom att skruva upp ISO-talet (se nedan) är som att byta till ett mindre mätglas. I svagare ljus (mindre flöde) kan du ändå fylla upp glaset på kort tid.
Histogrammet
För att kontrollera att du ligger rätt i exponeringen bör du lära dig förstå histogrammet (som de flesta kameror kan visa). Det visar antalet bildpunkter med olika ljushet från kolsvart till kritvitt. En hög stapel visar att många punkter i bilden har samma ljusvärde. Vissa kameror kan visa histogram med ljusvärdena för de röda, gröna och blå färgerna som separata kurvor.
Histogram 1 visar en under-exponerad bild. Alltför många av bildens pixlar ligger förskjutna åt vänster, åt det svarta hållet. Här bör fotografen blända upp eller använda längre exponeringstid.
Histogram 2 visar en överexponerad bild. För många pixlar ligger förskjutna åt höger, mot kritvitt.
Här måste fotografen blända ned eller använda kortare exponeringstid (eller hoppas på att fågeln flyttar sig från blänket...).
Histogram 3 visar en korrekt exponerad bild. Pixlarna är fördelade över hela spektrat från mörkt till ljust, med en tyngdpunkt mot mitten. Bilden är alltså relativt jämnfärgad, inga pixlar är helt svarta eller helt kritvita.
ISO-tal
ISO-talet är ett mått på bildsensorns ljuskänslighet. Ju högre ISO desto mindre ljus krävs för att kunna fotografera.
Högt ISO-tal är också bra om du behöver både liten bländare och kort slutartid, exempelvis vid sportfotografering.
För att ändra ISO-tal på en analog kamera måste du byta film. På en digitalkamera är det bara att skruva på en ratt eller ändra ett menyval. En avancerad digitalkamera kan ha ISO-inställningar från 100 upp till 1600 eller mer. ISO-talet kan ställas i följande känsligheter: 100 - 200 - 400 ...
Varje steg innebär fördubblad ljuskänslighet.
Digitalt brus
Höjningen av ISO-talet sker genom att förstärkningen ökas i bildsensorns kretsar. Tyvärr förstärks då även det oundvikliga elektroniska bruset. Bruset ger sig tillkänna genom små prickar i bilden. Tydligast syns de i skuggpartierna. I viss mån kan bruset tas bort i efterhand i bildbehandlingsprogrammen.
Bilden är tagen på ISO 1600 och bruset har förstärkts genom överdriven skärpning i bildbehandlingsprogrammet.
Ju mindre fotodiodernas ljussamlande yta är, desto mer måste signalen förstärkas. Trenden med allt fler megapixlar på liten yta innebär ökad risk för brus, som kan minska detaljskärpan i bilden. De digitala systemkamerorna har mycket större bildsensorer än kompaktkamerorna, vilket ger plats för större yta på fotodioderna. Bilden visar en kompaktkameras och en systemkameras bildsensor i förhållande till filmrutans storlek på 24x36 mm. På systemkameran kan du använda ISO 400 utan märkbara problem med brus. Vissa kompaktkameror kan minska upplösningen vid dåligt ljus så att flera dioders yta samlar ljus till samma pixel. På dessa kameror kan du få relativt bra resultat även vid höga ISO-tal.
Kamerans fokuseringssystem 
För att du ska få skärpa på rätt ställe i bilden har alla moderna kameror
Autofokus. En mikrodator i kameran läser av och försöker maximera kontrasten i bilden genom att styra en fokuseringsmotor som flyttar linserna i objektivet. När högsta kontrast är uppnådd är fokuseringen klar. I bilden har jag markerat med rött det område där jag siktade med autofokuspunkten. Det syns tydligt hur skärpan avtar längre bort från denna punkt. Jag låste skärpan genom att trycka ner avtryckaren halvvägs och hålla den där medan jag komponerade om bilden för att få med mer av bananen.
Fokuseringstiden varierar från dryga sekunden på enklare kompaktkameror ner till 0,1 sekunder på avancerade digitala systemkameror. Äldre digitalkameror var mycket långsamma på att ställa in skärpan. Bilden visar ett autofokus-system med 9 fokuspunkter.
Skärpedjup
Med skärpedjup menas avståndet mellan närmsta och avlägsnaste punkt i bilden som upplevs skarp. Litet skärpedjup får du vid stor bländaröppning och/eller stor förstoringsgrad. Eftersom kompaktkameror har små bildsensorer som kräver liten förstoring (korta brännvidder på optiken) ger de stort skärpedjup. Systemkameror ger normalt mindre skärpedjup med sina stora bildsensorer och längre brännvidder på optiken.
Ett sätt att öka skärpedjupet är att blända ner. Vid extrema närbilder, makro, är det ofta nödvändigt med mycket små bländaröppningar. Bilden visar närbild på ett äpple med en apelsin i bakgrunden. Skärpedjupet är så litet att apelsinen blir totalt oskarp.
Dynamiskt omfång
Med dynamiskt omfång menas den största skillnaden mellan ljust och mörkt i bilden som bildsensorn kan återge utan att det blir över- eller underexponering. De digitala systemkamerorna har med sina stora fotodioder betydligt större ljusomfång än kompaktkamerorna och anses i vissa fall även vara bättre än film (och klart bättre än dia!). Man brukar räkna omfång i exponeringssteg och de bästa kamerorna klarar 10 stegs skillnad mellan ljust och mörkt medan kompaktkamerorna kan ligga så lågt som 4 steg.
Det mänskliga ögat klarar ett mycket större omfång än någon kamera. Det lurar oss ofta att tro att det går att ta bra bilder i alla lägen. Det hårda ljuset mitt på dagen är svårt för kameran, de bästa bilderna tas ofta morgon och kväll med mindre kontrast mellan skuggor och ljus.
I den övre bilden är skillnaden mellan ljust och mörkt för stor, histogrammet visar både under- och överexponering (klippning). Det undre motivet med jämnfärgade ytor klarar kameran bättre.
Raw-formatet kontra jpeg
De flesta kompaktkameror komprimerar bilderna i jpeg-format innan de sparas på minneskortet. Kamerans processor "framkallar" sensorinformationen och lägger på olika bildbearbetningar som vitbalans, skärpning, komprimeringsgrad och mycket annat.
Avancerade kameror ger möjlighet att välja RAW-formatet (Råformat på svenska). Det innebär att all information som registrerats i bildsensorn sparas i obearbetad form. Raw kallas ibland för "det digitala negativet". Du måste "framkalla" raw-bilder i speciella konverteringsprogram. Photoshop Elements har ett sådant inbyggt. Fördelar med raw är bland annat att du har kvar mer färginformation och kan justera exponering och färgbalans i efterhand. Nackdelen är att bilden alltid måste bearbetas innan den kan användas och det kan upplevas som lite "krångligare" än att hantera jpeg-bilder. Raw är det självklara valet om du vill ha bästa möjliga kvalitet och kontroll.